Sida 252
blott stöder sig på misstroendet mellan dessa klasser, skola i och med försvinnandet af detta element blifva så maktlösa, att allt det i lngn och ro skall komma till stånd, hvad folken i sjuttio års tid genom strömmar af blod och omätliga uppoffringar ej hafva kunnat tillkämpa sig.
Londons Teatrar. Dessa Thalias tempel uppgå till ett antal af ej mindre än aderton och äro: Her Majesty's llieater (Hay-market), der endast opror gifvas; Coventgarden-teatern (Bow-Street) och Pavillon-teatern (Whitechapel), hvilka begge nedbrunno om vintern 1856 och ännu ej äro åter uppbyggda; dessutom följande, på hvilka Shakspeare’ska pjeser gifvas eller kunna gifvas: Drury-Lane-teatern (Great-Russel-Street), Lyceum (Upper-Welling-ton-Street), Haymarket-teatem (Haymarket), Princess-teatem (Ox-ford-Street), Adelphi-teatern (Strand), Sadlers-WeUs-teatern (Islington), Soho-teatem (Dean-Street), Marylebone-teatern (Church-Street), S:t James-teatern (Kings-Street), Surrey-teatern (Blackfriars Road), Astley-teatem (Bridge-Road), Victoria-teatern (New-Cut), och slutligen Standard-teatern (Shoreditch).
Rörande dessa teatrar lemnar Th. Fontane, som en längre tid vistats i verldsstaden, följande karakteristik, med särskildt afseen-de på Shakspeare’s der gifna verk:
Bland alla Shakspeare’s dramer är i England ”Othello” den populäraste: den gifves der öfverallt och ganska ofta; Fontane såg den först på Surrey-teatern och sedan i Lyceum, och de som åter-gåfvo sjelfva titelrollen gåfvo honom just icke anledning till några synnerliga anmärkningar. — Hvad som särskildt väckte författarens uppmärksamhet, var den större vigt, man här fastade vid Emilias parti, annars merändels ansedt som en biroll. — Ett och annat sceniskt arrangemang var ej oäfvet; i femte akten t. ex. hade man i fonden af den fördjupning, der Desdemonas säng stod, anbrågt ett högt och bredt balkongfönster, genom hvilket fullmånan gjöt sitt klara, stilla sken. Denna kontrast mellan naturens frid derute och den vilda stormen inomhus förfelade ej sin fulla verkan.
”Midsommarnattsdrömmen”, hvilken Fontane såg på den under Keans direktion stående Princess-teatem, gifves naturligtvis också i England med den Mendelsohnska musiken, men likväl ej i det, såsom man vet, något för våldsamma Tieckska sammandraget till tre akter. I afseende på det eljest kinkiga särskiljandet af de begge älskande paren hade man träffat en ganska ändamålsenlig anordning: Den isabellfärgade Lysander hörer till den himmelsblåa Hermia, och den himmelsblåa Demetrius till den isabellfärgade Helena. Hvad Puck beträffar, så spelas denna roll, såsom man vet, vanligen af subretten. På Princess-teatem framställdes Puck som ett barn, en blond, skälmaktig flicka om ungefär 10 år; och denna uppfattning har utan tvifvel ganska mycket för sig. Men det allravackraste af hela representationen var arrangemanget af
