Sida 323
mage à Händel.” I förbigående torde den gamle mannens utsökta artighet böra omnämnas, att nemligen åt alla deras produkter, hvilka naturligtvis intaga en helt annan ståndpunkt än han, egna sin uppmärksamhet i så hög grad, att han icke saknades vid någon enda af konserterna; hvaremot t. ex. Rietz, dirigenten för våra Gewandhaus-konserter, förblef totalt osynlig. — I oratoriernas solonummer gjorde sig altsångerskan Clara Hinkel från Dresden fördelaktigt bemärkt, hvarjemte M:ll Genast från Weimar på ett särdeles intagande sätt sjöng Lorelei. En företeelse af högt konstvärde var baritonisten Feodor Milde från Weimar, med hvilken bland tyske sångare väl endast Beck i Wien kan täfla i afseende på röstens skönhet.
Festens deklamatoriska del utfördes förtjenstfiillt af Fru Fran-ziska Ritter, född Wagner, Richard Wagners nièce och syster till den så omtyckta f. d. skådespelerskan Johanna Wagner, som dock såsom gift dragit sig tillbaka från scenen. Äfven muntliga föredrag höllos på två särskilda dagar; och bland dessa må särskildt framhållas ett af Musikdirektör Weitzmann från Berlin om harmoniens historia och ett af D:r Ambros från Prag öfver musikens idkande i forntid och nutid. — Festens yttre fysionomi framträdde mest i ögonen fallande och mest osminkadt vid soiréen i Schtttzen-haus, der toasterna ochohurraropena för det herrskande partiets storheter ej ville ta slut. Ahörarnes bifall var efter de särskilda num-merna högljudt och lifligt; hvilket dock ej betyder så mycket för den, som betraktar hela den närvarande publiken som ett parti. Nästa år skall åter en dylik sammankomst här ega rum, då äfven en särskild förening för musici torde komma att bildas.
”Proverben” på franska seenen. Den nyaste arten inotn Frankrikes dramatiska litteratur är dessa s. k. Scènes et Proverbes, hvilka, sedan denna art på väckelse af Mad. de Genlis först upptogs af Theod. Leclerq (f. 1777, t 1852), blifvit under tidernas lopp för den bildade delen af publiken hvad vådevillen är för en mera blandad allmänhet och för de lägre klasserna af folket. Oafsedt den i vådevillen förekommande, för oss andra nationer temligen oväntade omvexlingen af tal och sång, hvaremot i Proverben dialogen icke afbrytes genom kupletter, skiljer sig denna från den förra äfven i ett, så till sägandes, sirligare väsen och en själfullare behandling af ämnet. Ursprungligen var Proverben i Frankrike ingenting annat än vår sällskapslek ”charade en action”: för att gissa ett ordspråk {proverbe) uppfördes af ett sällskap i salongen ex tempore en scen, hvarvid handlingen var fullkomligt likgiltig; det kom blott an på riktig betoning af sjelfva point’en. Så lades till denna ena scen flera, med den ökade längden växte äfven personernas antal och innehållets betydelsefullhet, medan dock nu som förr det egentliga lustspelet skilj de sig deri-från genom en konstrikt spunnen och spännande intrig. Från denna ringa böijan utvecklade sig dessa ”Proverbes” snart så, att de visade sig särdeles hälsosamma för franska publikens estetiska smak,
