Samtiden. 1859

med andra ord, ”han saknade den kraft, som erfordrades för det sköna ämnet.” Slutligen då redan hälften af Reinicks text var färdig, beslöt kompositören att skrifva till skalden sjelf och anhålla om hans personliga bistånd. Af ifrågavarande bref, som för kort tid sedan för första gången offentliggjorts i ofvannämnda tidskrift, vilja vi här åtminstone meddela ett utdrag: ”Efter läsningen af er Ge-noveva”, heter det bland annat, ”sysselsatte mig så väl sjelfva dikten, som ock tanken, hvilket herrligt ämne för musiken den är. Ju oftare jag läste er tragedi, som söker sin like, ju mera musikalisk och lefvande framstod musiken inom mig. Slutligen rådplä-gade jag med en i Dresden boende, poetiskt begåfvad man, och hänförd af diktens utomordentliga skönhet, gick han snart in på min önskan, och lofvade, att efter bästa förmåga omskapa den till en operatext åt mig. Två akter ligga nu framför mig, men hur mycken god vilja bearbetaren än ådagalagt, har dock endast den minsta delen deraf behagat mig; hvad som förnämligast felades öf-verallt var kraft, och den vanliga operastilen är mig nu en gång en styggelse; till sådana tirader kan jag icke sätta någon musik och jag kan ej fördraga dem. Slutligen, då jag nästan började förtvida om framgången, föresväfvade mig plötsligt den tanken, om icke raka vägen vore den bästa, om jag icke borde vända mig till den rätte poeten, och bedja honom sjelf om bistånd. Men jag ber er, att ej missförstå mig: tro icke, att det kan falla mig in att uppfordra er, att ånyo dikta om och till en opera omarbeta hvad ni redan en gång åskådat i dess innersta djup och med fulländadt mästerskap framställt, — utan att ni måtte taga i närmare betrak* tande det hela, säga mig ert omdöme, och blott här och der hjelp^ upp bristerna, detta vore min hjertliga önskan! Yttrar jag den för* gäfves? Är det icke ert eget barn, som ber om ert beskydd? Och när det sedan i musikalisk otnklädnad träder inför edra ögon, skulle jag gerna önska, att ni sade: äfven sålunda älskar jag dig ännu,” Så långt Schumann; men Hebbel tycks icke hafva trott, att han ”äfven sålunda” ännu skulle kunna älska ”sin Genoveva.” Emellertid svarade han kompositören i de vänligaste ordalag, och lofvade att på sommaren sammanträffa med honom i Dresden. Detta sammanträde egde ock rum, men blef utan vidare påföljd och .skalden gaf der med i tysthet tillkänna, att han icke ville ha något vidare att göra med den Reinickska ”Genoveva.” Schumann såg sig derigcnom nödsakad, att sjelf företaga de ändringar, som han önskade införa i texten, hvartill han begagnade sig af ett tillfälle, då hans vän flera veckor var frånvarande från Dresden. Följden deraf blef, att denne senare, då han återkom, likaledes fann sig föranlåten att afstå från författaranspråket; och derföre bär konstverket nu intet annat namn än Schumanns och benämnes helt enkelt ”tragisk opera i fyra akter efter Tieck och Hebbel.”

Bron vid Dirschau. Jernvägsbron vid Dirschau, detta mästerstycke af ”Geheimer-Oberbaurath” Lentze i Berlin, tillslutes i öster och vester af tvänne i götisk stil byggda portaler, flanke-