Sida 475
och framför allt ånyo sårad i sitt innersta genom bydomarens råa förolämpningar, låter den olycklige nu, genom sin tillämnade usle svärfaders öfvertalningar, förleda sig att sätta eld på sin erkefien-des hus. Nu begynner en tragisk kamp i deras hjertan, som stå honom närmast: hans mor och hans \vän Paul, hans älskarinnan broder, skulle genom en falsk ed kunna bringa det derhän, att den anklagade blefve frikänd; men huru kunna de vål för en annans räddning störta sig sjelfva i ett så drygt ansvar, en så stor synd? Döden är barmhertig och befriar den gamla sjukliga modem ännu före rättegångsdagen från det afgörande valet mellan kärlek och pligt; men vännen åter blifver af den brottslige sjelf, i domstolens närvaro afhålfen från att belasta sin själ med en mened, i det denne frivilligt vidgår sitt brott. Motiveringen af detta slut är högst sinrik; och det får, genom hänsyftningen på de döendes välsignelse och sista ord ett försonande moment, som gifver skådespelet en så väl i etiskt som estetiskt afseende tillfredsställande Upplösning; men äfven i tekniskt, så väl som i ideellt hänseende, förtjenar den allt loford. Det hela är komponeradt med teatralisk effekt; och i samma mån som upplösningen kan äfven intrigen oeh expositionen med skäl anses för ett verkligt konstalster. Språket utmärker sig genom enkelhet och kraftiga bilder. Uti karakters-teckningen slutligen igenkänner man poeten, som griper in i det rörliga menniskolifvet och derur hemtar sina gestalter. De begge by-aristokraterna Strobel och Weihenbrand med sin pösande bond-dryghet och sin sega halsstarrighet, de passionerade ynglingarne Ulrik och Paul, den gamle syndaren Jochem med sitt sträfva språk och sina spetsiga ironier, Stasi och Vroni i sin jungfruliga renhet, men framför allt Benedicta von der Winterhalde, den qvinliga hufvudrollen i pjesen, — alla dessa äro gestalter af sådan natursanning, att de väcka vårt liftigaste intresse och slå an på våra innersta känslor. Efter skaldens försök, att uti ”Andree Hofer” dramatiskt förkroppsliga historiska gestalter, ville man i allmänhet mycket betvifla hans förmåga för scenen; men hans nya stycke är synnerligen egnadt att göra ett slut på dessa tvifvelsmål.
Carl XIV och Oscar I. I den bekanta tyska tidskriften ”Europa” förekommer en biografisk uppsats öfver konung Oscar I, som inledes med några betraktelser, hvilka böra intressera svenska läsare, och som vi derföre här meddela:
”På det aristokratiska Sveriges urgamla thron, äfvensom på Norges, detta rike, der germaniska folkandan, obemängd och oförfalskad, fann en af sina sista tillflyktsorter, — satt den nyligen aflidne sonsonen af en gascognisk advokat, sonen af en fransk ge-' neral och en köpmansdotter från Marseille. Har det kunnat genom stora politiska hvälfningar och ovanliga tidsskiften förklaras, att hans fader erhöll rätt till dessa throner, hade deremot kronorna öfvergått till den nu aflidne i vanlig tid, lugnt och fredligt samt hade äfven så blifvit burna af honom; och han har setat så trygg och aktad på sin thron, som hade han varit afkomlingen af fyrtio
A
