Sida 438
säga: du skall i din hustru se ett öfverjordiskt väsen, full af skön* het och behag, ett väsen, som du skall dyrka, hvars minsta önskningar du skall uppfylla, hvars alla nycker du tåligt skall fördraga; ett väsen, som du skall älska, emedan hon är qvinna, en sjuk och lidande qvinna. Icke heller vinner man detta stora mål genom att yppa kärlekens mysterier, äfven om detta sker uti det ljufva-ste och lenaste språk. Nej! kärleken, den sanna kärleken låter icke befalla sig; och hafva dess vingar en gång fallit af, så växa de aldrig mera åter. Men högaktning, beundran, ömhet och till-gifvenhet äro känslor, som alltid kunna förvärfvas; och det är på dem som äktenskapets lycka och välsignelse skall grundas.
Det är, enligt min tanke, endast genom qvinnans uppfostran, som man kan närma sig det mål, som Qr Michelets bok åsyftar. Det är genom qvinnan, som den moraliska förädlingen skall uppnås; det är genom henne, som äktenskapet skall helgas och familjen återupprättas. Om hon uppfostras i kärlek, i kärlek till Gud, till föräldrar, till syskon och till medmenniskor, så blir det henne lätt att älska sin make och vinna hans genkärlek. Kan hon framträda i verlden med högburen panna, i medvetande af sitt hjertas rena oskuld och vägledd af ett odladt förstånd, så skall lättsinnigheten och lasten fly hennes själ, och en lycklig make och dygdiga barn skola vörda och välsigna henne. Men lyssnar hon med begärlighet till ett tanklöst smicker, låter hon den rena qvinligheten oskäras af det hånfulla löjet, och nedsjunker hon till en rodocka för sysslolösheten; så kan ingen bok i verlden rädda henne ifrån det hemska öde som väntar henne uti ett qvalfullt och föraktadt äktenskap.
”Kärleken” af Michelet innehåller så många härliga och sköna tankar, som jag önskar måtte tränga djupt i hvarje hjerta. Men der finnes äfven mycket, som icke lämpar sig för det praktiska lif-vet. Det är blott denna enkla tanke jag velat uttala, utan att der-igenom förringa det estetiska värdet af denna snillrika skapelse.
SEDER OCH BRTJK HOS TSCHERKASSEBNA.
För de till hälften feodalistiska, till hälften vilda folkstammar, som bebo Kaukasus, — Tscherkasser, Tscherkesser, Cirkassier eller Kaukasier, — har man i Europa länge hyst ett lifligt intresse. Sedan mer än ett halft århundrade fortsätta de med beundransvärd ihärdighet sin strid mot den moskovitiska czaren, som i stridskraf-
