Sida 562
10—12 år sedan, då hon, knapt 24 eller 25 år gammal, hade många fiender, mycket litet pengar och föga bistånd samt framför atlt föga erfarenhet. ”Då var ni helt och hållet öfverlemnad åt er sjelf och lärde er först regeringskonstens ABC; ni arbetade för fyra, och dock hade ni tid äfven till att förströ er och glädja oss med er närvaro. Ni red, dansade, spelade, konverserade, hade bjudningar till middag och qväll, gjorde resor och fick dessutom nästan hvarje år ett barn. Således hade ni då lika många skäl som nu, om icke flera, att afstänga er från umgänget med menni-skor, men gjorde dock allt, och allt bra.” Kejsarinnans kärlek och högaktning för sin rådgifvare visar sig tydligt vid hvarje tillfälle. Hon kallar honom ständigt sin bästa, äldste vän och ådagalägger det varmaste deltagande för hans person och hans familj.
Wilhelm von Humboldts bref till F. 0. Welcker.
Det mötte ingen svårighet för W. v. Humboldts biograf, Rudolph Haym, att på grund deraf, ”att det vore en ptlgt att icke för nationen undanhålla något som kunde lemna ett bidrag till mannens karakteristik”, förmå Friedrich Gottlieb Welcker, professor i klassiska filologien vid universitetet i Bonn, att utlemna de bref den store statsmannen och forskaren tillskrifvit honom. Som ung man af tjugotvå års ålder, heter det i företalet, anlände han på hösten 1806 till Rom från Giessen, der han innehaft en lärareplats vid gymnasiet samt dessutom vid universitetet hållit föreläsningar öfver gamla testamentet. 1 Rom ämnade han uppehålla sig ett år, ty blott så länge räckte hans tjenstledighet, under hvilken en af hans bröder skulle sköta hans tjenst på gymnasiet. Men just denne broder dog helt oförmodadt i nervfeber, och underrättelsen härom kom till och med förr till Rom än Welcker sjelf. Fadern, pastor i den hessiska byn Oberofleiden hade öfversändt denna underrättelse till W. v. Humboldt, hvilken såsom preussisk minister-resident tillika var chargé d’affaires för Darmstadt, och sålunda blef dödsposten första anledningen till de båda männens beröring med hvarandra. Snart skulle deraf ett förtroligt vänskapsförhållande uppstå, ty få månader derefter lemnade doktor Sickler, som hittills varit informator hos Humboldts, plötsligen familjen och redan följande morgon erhöll Welcker genom Zoega anbud, att på fyra veckor i stället för den förre läraren öfvertaga barnens undervisning. Hvad som endast var ämnadt till en nödhjelp för tillfället, blef sedermera genom öfverenskommelse en varaktig befattning. Humboldt sjelf anhöll efter någon tids förlopp hos den darmstadt-ska regeringen om förlängning af Welckers tjenstledighet; med beredvillighet och på obestämd tid beviljades denna, och först på våren 1808 återvände den sistnämnde till Giessen, dertill föranledd af förhållanden, som under tiden inträdt vid gymnasiet. Men minnet af denna sammanvaro i Rom blef oförgätligt för Welcker hela lifvet igenom, och hans förbindelse med familjen fortfor oaf-brutet. Tidtals sammanträffade man ännu personligen, men framför allt underhölls en beständig skriftvexling, i hvilken, isynnerhet
