Sida 402
sopat min thron. Jag bar sjunkit ned i ett bottenlöst djup, men jag hoppas barmbertighet af den, som allt förmår.”
Lacknau i dess nuvarande skick. William Russell, den bekanta korrespondenten för engelska tidningen Times, har i de senare nummerna af detta blad uppdragit en, i de dystraste färger hållen skildring af Lacknau. Ända till den sista konungens afsättning var Lacknau, hufvudstaden i riket Audh, den enda ort i Ostindien, der man ännu hade tillfälle att se den prakt, som i fordna tider rådde vid de orientaliska despoternas lysande hof. Nu är denna glans till följd af upproret och den långvariga belägringen försvunnen. Af halfannan million menniskor, som förut bebodde Lacknau, återstå nu på sin höjd 300,000. I. stället för det brokiga hvimlet af Radschar och höfdingar med deras svit, som förut trängdes på alla gator, ser man nu endast några engelska embets-män och officerare, som mot solnedgången åka ut i sina ekipager, for att njuta af aftonens svalka. Af Kaiserbagh, denna ståtliga rad af lysande palatser, återstår intet annat än, så att säga, det yttre skalet; och äfven detta är mycket skadadt och i fullkomligt förfall. En mindre del af dessa byggnader begagnas till kasern; i de Öfriga delarne intränger vinden öfverallt genom de tomma fön-sterbågarne och ilar hvinande genom salar, gemak och gångar. Från Saadut Alis, den siste gode nabobens af Audh grafvård, skjuta ännu de gyllene dömerna och kupolerna i höjden; men de hvila på vacklande, af kanonkulor genomborrade murar. För att förmå de flyktade rika att återvända, har man hotat hvar och en, som hölle sig undan, med indragning af hans egendom. Sir James Outram har dock mildrat dénna åtgärd; och nu utkräfves af alla, som försummat att infinna sig inom utsatt tid, en viss gärd, bvars belopp kommer att användas till att i någon mån afhjelpa de skador, staden lidit. Att Lacknau är dömd till undergång, är emellertid omisskännligt. Staden saknar ett gynnsamt läge, den bar bvarken handel eller näringar; och det, som fordom gjorde den så rik, dess slösande hof, dess praktfulla aristokrati, bar försvunnit för alltid.
Dramatiska Paradstycken. Egenheter och manér äro oåtskiljeliga från hvarje geni. Hos skådespelare tillkännager sig detta isynnerhet i de s. k. ”Chevals de bataille” eller paradstycken, bvarmed man förstår sådana roller, som, i och för sig sjelfva utan synnerligt konstvärde eller särdeles dragningskraft för publiken, likväl erbjuda ett välkommet tillfälle for en virtuos, att i en lysande dager framställa antingen sin mångsidighet eller en viss sida af sin talang. Så har t. ex. Pierre Levassor, denne ”nutidens Garrick”, sina chansonnetter och förvandlingsscener, i hvilka han genom gestaltens olika hållning, genom ansigtets miner, ja ofta blott genom en enda kroppens rörelse förmår i hvarje ögonblick visa sig såsom en annan person. Den svarte aktören Ira Alridge har oftast, sedan han låtit beundra sig såsom Othello, deijemte uppträdt i en för honom särskildt skrifven fars ”The Padloék”
