Sida 563
i början, äfven fru v. Humboldt deltog. Denna skriftvexling, af hvilken vi nu åtminstone lärt känna hälften — den andra hälften, innehållande Welekers andel i korrespondensen, kunde derför icke på samma gång meddelas, emedan han ej förvarat några afskrifter af sina bref — uppväeker väl icke företrädesvis något allmännare, utan ett speciellt vetenskapligt intresse, så till vida som i dessa bref nästan uteslutande är fråga om den stora, på sin tid epok görande striden mellan symbolisk och rationell uttolkning aif forn-grekiska myter ocji konstminnesmärken. På ena . sidan stod den för omkring ett år sedan i Heidelberg aflidne professor Creuzer, på den andra var Welcker, och då man nu ser, att Humboldt stod på dennes ståndpunkt, så fattar man lätt, att hans inflytande på sin yngre vän just i dessa lärda frågor och forskningar varit betydligt, och att den senare i väsentlig mån genom den förre befä-stats och förts vidare i sina åsigter. Humboldt visar sig här, för att tala med B. Haym, genom hela sin själsrigtning såsom den mest kompetenta domare, rådgifvare och varnare; vi tro oss höra rösten af det ömtåligaste och på samma gång omutligaste samvete. Detta är den filologiska betydelsen af dessa bref, i förhållande till hvilken så väl den allmänt raenskliga som den speciellt litterära träder temligen i bakgrunden. Men är ock det, som vi om personliga förhållanden genom dem få ,veta, ytterst ringa; hvad man genom dem lär känna, är dock fullkomligt egnadt att ånyo uppfylla oss med glädje och beundran för den oförgätlige mannen.
Texten till Schumanns ”Genoveva”. Teatern i Leipzig har nu åter en gång efter ett längre uppehåll, såsom epilog vill ”tonkonstnärsmötet” låtit uppföra Schumanns opera, Genoveva. Detta har gifvit anledning till en uppsats i ”Neue Zeitung ftir Musik” om denna opera, ur hvilken man inhemtar, att texten, om man undantar ett och annat, som är lånadt ur Tiecks saga, till största delen blifvit bearbetadt efter det Hebbelska dramat med samma namn, men likväl icke erhållit sin närvarande form raéd biträde af Hebbel sjelf. Bedan alltse’n 1840 var det kompositörens afsigt, att ännu en gång åstadkomma någon produkt för scenen, och det enda, som ännu alltid afhöll honom från att utföra detta förehafvande, var en besynnerlig och nästan oförklarlig obeslutsamhet i fråga om valet af ämne. Icke mindre än tjugotre olika förslag hade han uppgjort åt sig, men till slut kom dock intet af dessa till utförande, ty då Schumann i början af 1847 lärde känna Hebbels ”Genoveva”, beslöt han genast att af denna göra en opera, och lyckades förmå sin vän i Dresden, målaren och skalden Bu-bert Beinick, att åtaga sig utarbetandet af en libretto efter mönstret af nyssnämnda drama. Schumann ville, som han klart och tydligt skref till Henrik Dorn i Berlin, icke hafva ”den gamla, sentimentala Genoveva, utan hvad Hebbel gjort-af densamma”, detta skulle också föresväfva honom som mönster vid hans komposition. Vid textens utförande och fulländande uppstodo allehanda svårigheter, enär Beinick icke arbetade till Schumanns belåtenhet, eller,
