Sida 224
FRANÇOIS CERTAIN CANROBERT.
Marskalk Canrobert har just eljest ingen likhet med den grekiska Herkules; men båda ställdes, för att pröfvas, af sitt Öde på den skiljoväg, der, såsom bekant är, den praktiska klokheten och den sedliga visheten ligga i delo med hvarandra. Herkules följde pligtkänslans röst, något som numera kommit alldeles ur bruket; Canroberts handlingssätt i detta fall bevisar, huru oändligt det framsteg är, som den moderna verlden gjort utöfver den helleniska mytens ståndpunkt.
Canrobert är så långt ifrån att tillhöra Bonapartisterna de la veille, att han ännu au lendemain lemnade Europa i ovisshet om sina sympatier. Hans föregåenden hafva icke ådragit honom några svåra anklagelser; öfver hans politiska historia hvilar till och med en viss nimbus af välvilja, billighet, menniskokärlek. Och dock har Canrobert genom sakernas nya ordning skördat jemförelsevis större fördelar än någon annan. Han har i orientaliska kriget icke uträttat, hvad Bosquet eller Pelissier uträttat, han har tagit sig tillvara för att hemfalla åt de furier, som så rastlöst förföljde Sit-Arnaud; han har icke grånat i tjensten, som marskalkarne Magnan och Castellane; han har hvarken släppt till sitt skinn eller burit sitt rykte i häfden till torgs, som Persigny och Morny; han har blott en enda gång i förbigående kommit i beröring med den diplomatiska trollkittel, genom hvars omvårdnad Walewski med svett och möda förtjenar sin stora lön; och dock har han vid 47 års ålder blifvit marskalk af Frankrike, senator samt kejsarrikets utomordentliga sändebud till svenska hofvet, och nu, innan han ännu uppnått femtiotalet, beherrskar han femtedelen af Frankrike med diktatorisk makt och ståt.
François Certain Canrobert såg första gången dagsljuset i S:t Céré, vid gränsen af Haute-Auvergne, icke långt från den ridderlige konung Murats födelseort, år 1808. Han ingick i militärskolan i S:t Cyr år 1826, en tidpunkt, då undervisningen derstädes på långt när icke uppnått sin närvarande höjd. Vid 20 års ålder lemnade han skolan såsom underlöjtnant och afgick år 1835 som löjtnant vid 47:de linieregimentet till Algierien. Hvad som felades honom i anciennetet, ersatte honom en hög beskyddare: hans onkel general Marbot, adjutant hos hertigen af Orleans.
