Sida 568
grupper: zuaver, dragoner, trumpetare, trumslagare och qvinnor i mängd; och antalet af dem, som hastigt och för billigt pris ville låta fotografera sig, tillväxte i oändlighet, icke blott i Paris, utan äfven på landet. Bedrifves ock under sådana förhållanden konsten i de flesta fall fabriksmessigt, så finnes dock alltid en och annan, som vinnlägger sig om dess fullkomnande. Hertigen af Laynes utsatte till exempel ett pris, isynnerhet på reproduktion af positiva bilder af större varaktighet än de hittills åstadkomna, och trenne parisiska konstnärer, Poitevin, Davanne och Girard erhöllo hvar-dera en medalj till ett värde af 600 francs; Äfven en fotografisk exposition har nyligen varit föranstaltad i Palais Royal, och besökts af en talrik publik. Omkring 2000 porträtter, de flesta af utsökt skönhet, voro utställda der, och för det yppersta bland allt ansågos allmänt porträtterna af herr Nadar. Af tyska konstnärer utmärkte sig företrädesvis Herman Krone i Dresden och Wilhelm Severin i Frankfurt am Main. Synnerligt intresse ha Arsène Gar-niers fotografier väckt, hvilka, frambragta genom artificiell belysning, ådagalade en fullkomlighet i utförandet, som ingalunda står efter den man finner hos ljusbilder, frambragta genom dagsljuset.
Marx om operamusiken. En intressant stridsfråga har ånyo* blifvit framkastad på musikaliska estetikens område af Adolf Bernhard Marx i hans verk öfver Beethoven. Han uppställer nemligen i detta följande satser: ”Tvänne positioner kan kompositören intaga i förhållande till operan. Antingen är dramat, utvecklingen af den för detsamma till grund liggande handlingen och den handlingen uppbärande, med dess utförande sysselsatta karakteren hufvudsa-ken för honom, och då är honom musiken i förening med ordet endast ett tjenande organ, således en bisak. Eller ock har han så djupt iefvat sig in i musiken och dess former, att den — om det än skulle ske på bekostnad af ordet, karaktererna och handlingen — gör sig gällande som hufvudsak. Drifves den första principen till sina yttersta konseqvenser, så slår musiken öfVer till en i bestämda tonförhållanden intvingad deklamation, och hvad som sålunda uppstår är ett dödfödt foster af det abstrakta förståndet, som både saknar sångens friska lifsblod och talets ändamålsenlighet och natursanning. Drifves åter den andra principen till sina yttersta konseqvenser, så nedsjunker dramat till en underordnad tjcnsteande, som blott är till för att bereda tillfällen åt musiken^ och musiken, som för sig ensam skall vara drama, utan att dock förmå detta, förvildas och blir vällustig och stormande. Fullkomlig försoning mellan de båda principerna synes vara omöjlig, åtminstone har den icke hittills lyckats. Främst bland alla dem, som eftersträfvat operans fulländning medelst föreningen af begge principerna, står Gluck, dock må man ej förbise, att denne företrädesvis hängifvit sig åt den dramatiska principen och nödgat den musikaliska till mången uppoffring. Likasom Gluck bemödar sig visserligen äfven Mozart att göra musiken så dramatisk som möjligt; men utom allt tvifvel var dock musiken för honom en hufvud-
