Sida 421
da benämningen: lamento e triomfo, sora är riktigare än den företa anspråksfulla titeln, emedan tonkonsten väl kan skildra själens klagan, dess himmel och dess helvete, men icke teckna en konkret gestalt, såsom Tasso. 3) Préludes, 4) Orpheus, 5) Prometheus, 6) Mazeppa, Här företager sig musiken till och med att måla den skenande hästens frustande och gnäggande; till och med hofvarnes dånande slag vill man att vi skola höra, och dess fräsande gnistor skola vi se, under det att vargar och schakaler, förenande sig med korpame, skocka sig kring den fastbundne, i dödsångest sväfvande ynglingen och hålla för honom sin chorus. Men sådana ytterliga momenter äro blott ett sinligt, larmande tema; och själens smärtor äro för musiken ett vida djupare och tacksammare ämne. 7) Fest-toner, 8) Hjelteklagan. 9) Hung aria, 10) Dante, Äfven här skildras skärseld och helvete, men Dantes gestalt blifver ingalunda fattligt framställd. Tonkonsten är vanmäktig, då den vill öfverflygla poesien; plastisk kan den ej hellervara. Musiken kan icke gifva verlden ett nytt skick; den kan endast illustrera den verld, som är. 11) Schdlers Idealer, 12) Ilandet. — Att den nya skolan företager sig att musikaliskt lösa hela mensk-lighetenB högsta frågor, är påtagligen ett vågstycke; och snillets vågstycken äro alltid af vigt och intresse.
MORGAN, Lady. Ett ålderstiget fruntimmer, som nästan fallit den nuvarande generationen ur minnet, men hvars namn en gång räknades bland de bekantaste inom litteraturen, har den 13 sist-lidne April lemnat detta jordiska, vid sex och sjuttio års ålder: lady Morgan, hvars verksamhetsperiod inföll samtidigt med lord Byrons och Thomas Moores. Sitt födelseår höll hon sjelf alltid hemligt; dock är det sannolikt, att hon var född 1777, ombord på ett fartyg på öppna sjön, mellan England och Irland. Hennes far var den från en gammal irländsk adelsslägt härstammande Mac Owen, som sedermera, af kärlek till konsten, blef skådespelare under namnet Owenson och från Dublin kom till Coventgarden-teatern i London. Här gifte han sig med miss Hill, en ung och skön flicka af förnäm härkomst; och deras första barn var en dotter, som, enligt ett i deras hemort icke ovanligt bruk, erhöll mansnamnet Sidney. Redan tidigt vaknade hos den lilla den från fadern ärfda hågen för skaldekonst och musik, isynnerhet för folkvisan; och hon skapade sjelf sådana i en samling af lyriska dikter, som hon utgaf under titel ”Day of the Irish harp”, och detta redan tidigare än Moore genom sitt föredöme hunnit göra epok. I hennes senare romaner, t. ex. i ”S:t Clair”, ”The novice of S:t Dominic”, ”The wild Irish girl”, O’Donnell9 o. s. v., skildrade hon på ett genialiskt sätt seder och bruk i Irland, och framgången af dessa verk var så mycket naturligare, som äfven det poetiska intresset var i dem ingalunda svagt representeradt. De hörde en lång tid till de mest omtyckta romaner i England. Det öppna öga och det sunda omdöme, hvarmed hon blifvit begåfvad för iakttagelser i afseende på land och folk, ådagalade hon sedan också i sina
