Sida 469
Kokos-öarne eller Keeling-öarne. Så beter en liten ögrupp uti Indiska oceanen, ungefår 140 mil sydvest från Sundasundet, från 12° till 12° 13' sydlig bredd och 96° 50' till 96° 58' ostlig längd (från Greenwich). Hufvudgruppen består af en kretsformig kedja af korall-öar, som från norr till söder har en sträckning af 2{ mil samt från öster till vester en bredd af halfannan mil och omsluter en stor lagun eller hamn, som lemnar fullkomlig säkerhet. Blott en enda ö bland flocken höjer sig till 46 fot öfver vattnet; de öfriga äro öfverhufvud blott ungefär 6—12 fot höga. Likväl äro de synliga på två mils afstånd, emedan de äro tätt beväxta med kokospalmer och andra trädslag. En enda ö ligger på vid pass 3 mils afstånd i norr från hufvudgruppen. Klimatet är, ehuru varmt, likväl fullkomligt sundt och angenämt. Under den hetaste årstiden vexlar termometern mellan 20,5 och 24° R., under den kallaste mellan 17,8 och 21,2° R. Öflockens hufvudprodukt är kokospalmen; af de andra trädslagen, som der äro representerade) äro några användbara till virke och till och med för byggande af smärre fartyg. Många andra fruktträd och odlingsväxter hafva genom kolonisterna blifvit införda, och trifvas till en del förträffligt. Den mycket gifvande majsen lemnar årligen fyra skördar; kaflerkornet blir nära 15 fot högt. Hornboskap, getter, svin, åtskilliga arter af fjäderfä hafva likaledes med framgång blifvit införda på Kokos-öarne. Några egentligen inhemska fyrfotadjur förefunnos ej vid kolonisationen. Råttor och möss, som genom ett strandadt fartyg kommit på öarne, finnas der nu i öfverflöd. Af nyttiga djur finnes här dock ett slags ätbara krabbor, som föda sig af kokosnötter, äfvensom en utmärkt art sköldpaddor, som uppnå en vigt af 130 skålp. och derutöfver. Många fiskslag, nästan utan undantag välsmakande, finnas i öfverflöd.’ Dessa öar voro redan kända i början af 17:de århundradet; namnet Keelings öar, såsom de kallas, isynnerhet på sjökort, erhöllo de efter Wilhelm Keeling, som besökte dem på sin resa kring Cap Hoorn till Ostindien. Ar 1823 nedsatte sig här en engelsk äfventyrare vid namn Hare, med ett antal malayiska och indiska slafvar, öfver hvilka han under en följd af år herrskade högst tyranniskt. En annan företagsam engelsman, vid namn Ross, hitkom 1827 med sin familj för att göra sig till godo kokospalmens produkter; han blef också, sedan Hare begifvit sig derifrån, ensam rådande öfver öarne. Med tillhjelp af en skonert, som han lät bygga af sina frigjorda under-hafvande, dref kolonien en liflig rörelse med Batavia, så att den ernådde ett visst välstånd. Ross sjelf var en man med bildning, egde ett temligen rikt och väl valdt bibliotek och var ifrig uti att meddela sina medkolonister undervisning. Befolkningen, som redan 1844 bestod af 162 personer, och som nu torde öfverstiga 200, är af ganska blandadt och blott till en mindre del af europeiskt ursprung och begagnar vanligen det malayiska språket. Ross har for få år sedan aflidit i hög ålder; en af hans söner står nu i spetsen for kolonien. Nederländarne hafva hittills ansett sig vara ögruppens egare, utan att dock sätta något värde på besittningen
