Sida 477
de allierade, följde han högre pligter, hvilka ej fingo sättas i andra rummet efter fosterlandskänslan. I detsamma han blef regent öfver ett fritt och oberoende folk, måste han också upphöra att vara fransman. På svenska thronen bibehöll han sig med klokhet och takt, vidtog många materiella förbättringar, visade sig mild och menniskoälskande samt ådagalade ett intresse för vetenskap och konst, som äfven bland utländske lärde tillvunnit honom mången loftalare. Det bör tilläggas, att han icke var benägen mot de liberala sträfvandena, för så vidt de afsågo en inskränkning af hans konungsliga makt, och att han i allmänhet icke med allvar verkat för politiska reformer i sin tids anda. Också torde väl vid flera andra företag och i Carl Johans hela hållning en viss osten-tation ha varit med i spelet; äfvensom väl ej kan förbises, att han ej tillräckligt förstod att tränga in i svenska folkets anda och lif för att kunna för sig vinna deras hela hjerta.
Annorlunda var härutinnan förhållandet med hans son. — —
SAMTIDS-POKTKÄTTER
ABNIM. Elisabeth von Arnim, vanligen kallad Bettina, enka efter skalden Achim von A. och syster till Clemens Brentano, dog i Berlin d. 20 Jan. 1859. Hennes far var Peter Anton Brentano, kurtrierskt ”Råd”; hennes mor var denna Maximiliane Euphrosyne Laroche (en dotter till den namnkunniga Sophie Laroche), åt hvil-ken Goethe egnade ett ömt deltagande, på den tiden, då han skref ”Werther”. Elisabeth, född i Frankfurt a. M. den 4 April 1785, hade sju syskon: utom skalden Clemens ännu två bröder, Georg och Christian Brentano, och fyra systrar, af hvilka den andra i ordningen, Sophie, dog ogift; men den äldsta, Ludovica, gifte sig med baron Desbordes, den tredje, Kunigunda, med Savigny och den fjerde, Magdalena, med herr von Guaita. Sin ungdom tillbragte hon dels inom kretsen af sina anhöriga i Frankfurt, Offenbach och Marburg, dels i ett kloster. Af ett afgörande inflytande på hennes lifllga, för det sällsamma och fantastiska benägna sinne, blef hennes umgänge med stiftsfröken Carolina von Gunderode, efter hvars tragiska slut (1806) hon knöt en, som det synes, temligen förtrolig vänskap med Goethes mor. Till följe deraf böljade hon 1807 en brefvexling med Goethe sjelf och gjorde samma år hans personliga bekantskap. Efter sitt giftermål med Achim von A. gjorde hon också 1811 med sin man ett besök i Weimar, hvarunder det likväl kom till en fullkomlig brytning med Goethe. Derpå lefde hon under en följd af år dels i Berlin, dels i Wiepersdorf vid Dahme, hennes mans gods, egnande sig åt sina sju barns uppfo-
