Sida 404
hftllandet med Déjazet i Paris; så var det ock förr i Tyskland med SchnBelka Brüning, för hvilken Louis Schneider t. ex. skref ”Försöken”, en fars med fem eller sex förvandlingsscener; och så är ännu i dag förhållandet med Ottilia Génée uti hennes i Berlinerdialekten hållna monologer, hvilka nästan hvarenda en hafva konstnär innan s broder och skådespelaren Oörner i Hamburg till författare. Dock, till och med den, som i hufvudsaken sträfvar till högre mål, försmår ej att undantagsvis äfven i det lilla visa sig stor. Så lyser Ristori, när hon tröttnat på Alfieris tragedier, då och då uti italienska farser af ringa värde; och Rachel kröp mången gång ur den romerska togan i en modern klädning, för att näst efter Corneilles och Racines tragiska gestalter också med beundransvärd konst framställa de lättfärdiga figurerna uti de s. k. ”Proverbes”.
Bland svenska scenens konstnärer torde just ingen kunna utpekas såsom försedd med dylika paradstycken, om icke Fredr. Deland, som en lång tid af Blanche, såsom lustspels-författare och bearbetare, regalerades med den ena efter den andra, enkom för honom skrifha rollen (”Konjander” i Hittebarnet, ”Rika Morbror” o. s. v.).
Att musikaliska konstnärer följa detta system i större skala än de dramatiska, — ty de förra kunna ej åtnöja sig att rida ikring verlden på en enda ”Cheval de bataille”, — det hafva vi erfarit af de många utländska artister, som besökt S verge.
Polkans uppkomst. Hvem är det väl, som icke känner polkan, denna vår tids mest omtyckta dans, och icke med välbehag betraktat dess ljufva turer och behagfulla svängningar? Polkan blef så snart populär och gemensam egendom för alla folk, att man helt och hållet glömde att fråga efter dess ursprung. Det förefaller ju ofta i lifvet, att man af idel brådska att tillegna sig en uppfinning, alls icke tänker på uppfinnaren sjelf eller vårdar sig * om, att efterfråga hans namn. Sålunda erfara vi först nu genom Alfred Waldau, i hans lilla bok om ”de böhmiska nationaldansar-ne”, att polkan tillhör dessa senare, af hvilka han, i förbigående sagdt, vid deras namn angifver icke mindre än sjuttionio. Med dess uppkomst förhåller det sig på följande sätt. En söndagseftermiddag i början af trettiotalet roade sig en ung bondflicka, som tjenade hos en borgare i Elbeteinitz, att dansa en dans, som hon sjelf uttänkt åt sig, och till hvilken bon sjöng en passande melodi. En skollärare derstädes, Joseph Neruda, som tillfälligtvis var närvarande, upptecknade melodien; och den nya dansen dansades kort derefter för första gången på en allmän bal i Elbeteinitz. Omkring år 1835 banade sig polkan väg till Prag och erhöll der, sannolikt derföre att den är skrifven i 2/4:dels takt, benämningen polka af det böhmiska ordet ”pulka”, som betyder ”hälften”. Fyra år senare fördes den genom en musik-chör från Prag under ledning af kapellmästare Pregler till Wien, der såväl musiken som sjelfva dansen tillvunno sig ett utomordentligt bifall. Ar 1840 dansades polkan för första gången i Paris, på Odeon-teatern, af dansläraren
