Sida 423
isynnerhet berättelsen om kejsarens klosterlif hörer till det mest fulländade vi ega af P:s penna. Mot slutet af 1858 utkom tredje bandet af History of Phüip II; och han var just sysselsatt med det fjerde, då döden öfverraskade honom midt i hans verksamhet.
Utan tvifvel intager P. ett ärofullt rum bland nyare historie-skrifvare ; men hans skrifters behag ur vitter synpunkt är kanhända ännu större än deras värde ur historisk. På en Humes filosofiska djup, en Gibbons glänsande univeraalitet, en Niebuhrs ofantliga lärdom gör han inga anspråk; vi beundra hos honom ej så mycket författaren, som vi lära oss att älska menniskan. Hans reflexion saknar den pragmatiska historikerns skarpa analys; men den genomfiägtas af den ädlaste humanitet, af det lifiigaste deltagande för allt skönt och upphöjdt. Särdeles känner han sympati för det ridderliga och romantiska; hans hjeltars och hjeltinnors figurer framträda i klara, poetiska, men likväl bestämda och natursanna konturer ur ramen af hans målning, och hans skildringar af slag och belägringar ega hela den pittoreska lifligheten i en Walter Scotts romaner. Sitt rika material beherrskar han med stor säkerhet; hans källstudium är uttömmande och i hög grad vetenskapligt, kanske alltför vetenskapligt, ity att vördnaden för hans auktoriteter emellanåt kommer honom att glömma den behöfliga kritiken. Denna svaghet framträder isynnerhet i hans undersökningar öfver den amerikanska kontinentens äldre historia; likasom, i allmänhet taladt, just de egenskaper, som förvärfvade historieskrifoaren en så förtjent popularitet, blefvo ofördelaktiga för historitforskaren.
P. har njutit den lyckan att se sitt rykte växa med hvart och ett af sina verk. Efter utgifvandet af sin History of Ferdinand and Isabella valdes han af kongl. akademien i Madrid till dess ledamot; Conquest of Mexico förskaffade honom efter Navarete utnämningen till korresponderande medlem af L'Institut; Oxfordsuni-versitetet tilldelade honom år 1850 juris doctors hedersdiplom, och Europas och hans fäderneslands lärda sällskaper täfiade om äran att f& räkna honom bland sina ledamöter. Hans förmögenhetsvilkor voro sådana, att han aldrig behöfde arbeta för sitt uppehälle; fri från tryckande näringsomsorger, kunde han efter behag egna sig åt sina älsklingssysselsättningar. Ej mindre lycklig var han genom den kärlek och vördnad, hans närmaste omgifbing egnade honom; men också förblef hans egen karakter städse mild och anspråkslös, hans stigande rykte gjorde aldrig något afbrott i hans enkla vänlighet, och han dog, som han lefvat, utan att ega en enda fiende eller afundsman.
BUfiUfSTEUf. Bland den stora skaran af vår tids yngre musikaliska talanger förtjenar Anton Rubinstein att nämnas med synnerlig utmärkelse, och det ej allenast för hans ovanliga artistiska gåfvor, utan ock i anseende till den ifriga, rastlösa verksamhet, han ådagalägger såsom kompositör. Född i Wechwotynetz, en by nära Jassy d. 18 Nov. 1829, gaf R., såsom det ej sällan är händelsen med musikaliska naturer, tidigt tillkänna sina anlag i
