Sida 324
åtminstone hvad formen beträffar: de vilda, formlösa dramerna af Victor Hugo o. a. hade kanhända icke blifvit så snart utträngda, om icke proverberna åter hos fransmännen väckt sinne för yttre formskönhet. Men då hufvudsakliga vigten lades, icke på handlingen, utan i stället på dialogen, skulle denna vara så kärnfull, så rik på snillrika poinfer som möjligt. Man stannade icke vid pikanta häntydningar och anspelningar, utan man sökte att fördölja dem så väl, att ingen vid åhörandet från scenen kunde komma under fund med dem. Med rätta kallade derföre Alfred de Musset
— denne författare, som skrifvit t. ex. de små styckena ”Les caprices de Marianne” och ”11 faut qu'une porte soit ouverte ou fermée”, uti hvilka Rachel visade sig stor äfven i det lilla, — sina proverber comédies injouables. — Äfven Scribe har följt med modet och för tidningen Constitutionnel skrifvit sin ”Lycka i olyckan.” Den mest omtyckte och flitigaste representanten af proverbegenre’n är dock Octave Feuillet, som också genom sitt lifliga sinne och sin skarpa uppfattning, genom esprifn i sina samtal och gracen i sin form visat sig företrädesvis ega förmåga häruti. En hufvudsak-lig förtjenst hos 0. Feuillet är, att han icke saknar finkänslighet för det sedliga och ej genom kallt gäck eri skämtar bort de allvarliga begreppen af moral och heder: han förer oss icke in i Demi-mondens tvetydiga regioner, utan vi befinna oss här i godt, sällskap; språk och manér äro hos honom alltid af det slag, som tillhörer den goda tonen.
Ary Scheffers efterlemnade verk. En tysk tidskrift innehåller härom: I Paris har man föranstaltat en exposition af den aflidne Ar y Scheffer's arbeten, som ger tillfälle att studera denne utmärkte målares utveckling. Af taflorna från Scheffers första period, hvilka behandla genre’n, hade man svårligen kunnat ana en så stor framtid för konstnären. På den tiden målade han en ’’Sol-datenka” och ”Fiskare- och skeppare-familjer vid hafsstranden” ; men i en ny, högre fas af sin utveckling inträdde han först då, när han sträfvade att finna form och uttryck för åtskilliga poetiska figurer. Här bör framför allt Gretchen i Goethes ”Faust” nämnas,
— en personlighet, som Scheffer afbildat väl fem eller sex gånger och alltid annorlunda, alltid bättre och trognare. Först framställde han denna flicka 1830, huru hon med Marthe betraktar det vackra, förföriska smycket; likväl kunde man väl ej påstå, att bilden ens helt aflägset motsvarar de föreställningar, som vi göra oss vid tanken på denna, den mest intagande af alla Goethes qvinnofigurer. Ej heller ”Gretchen vid Fausts arm” förrådde något djupare inträngande i diktens anda; och det älskliga barnet framstod här utan tjusningen af tysk innerlighet, nästan så ytlig och modern som en parisisk grisett. Efter några ytterligare försök utförde han 1838 den taflan, som föreställer ”Gretchen kommande ur kyrkan”, i hvilken slutligen ombildningen var fulländad; och det sista, 1858 fullbordade arbetet, ”Gretchen vid brunnen” är nn en den skönaste och trognaste inkarnation af det poetiska idealet. Gestalten är icke
