Sida 410
den är upphöjd öfver partiets ståndpunkt” (Der Dichter steht auf einer höhem Warte, als auf der Zinne der Partei). Han fäster sig icke ensidigt vid en ståndpunkt, utan låter båda partiernas representanter deras rätt vederfaras. Den sjelfviskhet, som förvexlar den enskildes nytta med statens väl, är det, som bringar dem på fall. Roms jordbrukande befolkning vill begagna sig af en tid af allmän fara för att åt sitt stånd utverka tillåtelsen till äktenskap med den adliga ungdomen, under det att Fabiema, en stolt och mäktig patricisk ätt, som räknar hundratals medlemmar, i öfver-måttet af sin kraft blifva öfvermodiga, förakta och trotsa folkväldet, begå en straffbar och mot fäderneslandets bästa stridande handling och lömskt under sömnen mörda en tribun, som vågat att mot de högre klassernas ingrepp skydda de lägres rättigheter. Detta är en tragisk skuld, som måste försonas af ödet; och denna försoning framträder på ett sublimt sätt i slutet af dramat. Den gamle Fabius har nemligen i hemlighet kommit under fund med sina söners och brorsöners brott; och som en afkomling af denne Brutus, som en gång utan att klaga uppoffrade sina brottsliga söners lif, hade äfven han fått en flägt af denne heroiske mans anda. Han vill från sin stam aftvå den blodfläck, som vidlådde densamma genom det mord den begått på en romersk medborgare, han vill försona de vredgade gudarna, och dock icke, genom att yppa den hittills för alla okända missgerningen, offentliggöra sin familjs vanära. Då uttänker han en utomordentlig och storartad plan. Ve-jenterna hafva /gjort infall på stadens område och angripit adelns besittningar; den gamle Fabius utverkar derföre af senat och folk-' församling, att rättigheten att tukta fienden för dessa härjningar uteslutande måtte varda förbehållen åt hans slägt, och derpå draga alla Fabierna, hörsammande sin hufvudmans bud, ut i krig mot de till antal vida öfverlägsna Vejenterna samt stupa till sista man. Hvad de båda älskande i pjesen vidkommer, så förhålla de sig visserligen temligen passivt, men skildringen af deras ömsesidiga böjelse hör till det skönaste och ljufvaste, som tragedien i språkligt hänseende har att erbjuda; och dessutom har äfven skalden, genom den ställning han låtit dem intaga mellan de båda partierna, förstått att öfver dem sprida en så egendomlig belysning, att de redan derigenom framstå ur massan af bipersoner.
SAMTIDS-PORTRÄTTER.
AYTOUN. Skottske skalden William Edmondstoune Aytoun föddes 1813, studerade juridik och nedsatte sig som advokat i Edinburg, der han erhöll en ej obetydlig praktik och gällde, om ock ej för den lärdaste, dock för den qvickaste medlemmen af skottska advokatståndet. Genom sin förbindelse med Wilson, ut-
