Sida 490
¿ao
EN SPRÅK-FÖfRKLARING.
Svenska Tidningen har uti en, i öfrigt välvillig anmälan af senaste häftet |f vår tidskrift gjort den anmärkningen mot en der införd original-uppsats, försedd med särskild signatyr, att förf. begått ett formfel, då han skrifver ”ordewa”, ”folkena” o. s. v. Vi anse för en skyldighet att fritaga artikel-förf. från den honom gjorda förebråelsen, i det icke han, utan red. af denna tidskrift vidtagit denna form-förändring. Då nu Sv. Tidningens recensent gjort red. af ”Samtiden” en komplimang för dess vård, i öfrigt, af modersmålet, — en berömmelse, hvaraf vi gerna vilja blifva fortfarande förtjenta — skynda vi att afge en kort förklaring för ifrågavarande innovation.
Vi hafva nemligen upptagit ensamt denna (jemté användandet af den som personl. pronom för opersonliga föremål) bland de af Hr v. Kramer föreslagna skriftformerna, hemtade från talspråket, derföre, att den verkligen är så allmänt antagen, att man numera hör denna form {-na såsom bestämd ändelse till substantiver med oförändrad plural) äfven i det högre, högtidligare talspråket. Ett annat skäl, i gram mat ikali sk t afseende af vida större vigt, är den konseqvens, som ligger i den derigenom vunna likheten mellan alla substantivers bestämda former: flickor-na, böcker-na, gossar-na. äpple-na, läkar-na(-ne), — alltså äfven för de ord, som, lika med de anförda (ord, folk, barn) hafva plural lika med singular (Läkare, pL Läkare, i best. form Läkarna)j h vårföre då icke också i de neutrala: ord, ordena; folk, folkena; barn, bcvmena. — Att vi ej anse den af våra språkläror föreskrifna formen (ord-en, folk-an, barn-en) alldeles förkastlig, faller af sig sjelft; men vi tro, att tills vidare begge formerna kunna och böra nyttjas ömsevis.
