Sida 73
NIKOLAI EBEDEBIK SEVERIN GRUNDTVIG.
(Slut fr. föreg. häfte.)
Att Grundtvig, alla sina lärdomsidrotter oaktadt och mi dt under sitt djupgående mytologiska studium, sin häfd- och fornforsk-ning, likväl alltjemt deltog i samtidens rörelse så väl på det politiska fältet som på det kyrkliga, det hafva vi redan vid flera tillfällen i det föregående iakttagit. Ständigt en folkets man och församlingens, har han icke blott rätt uppfattat menighetens kraf och sett hvad tiden tillsade, utan ock trädt i spetsen för sina landsmän, fastän icke egentligen som folktribun, än mindre som bild-stormare, men omsider som bestämd demokrat. Men den framåtskridande tidens tunga har han varit på samma gång som han profetiskt uttalat månget ord, som först en senare generation förstått. Långt innan t. ex. skandinavismens idé var på någon sida om Sundet behjertad, hade G. år 1810 ställt ”Et ord til det Svenske Folk: er Nordens Förening önskelig?” Hans ”Sörjekvad ved Prins Kristians Död” af samma år är ett vemodigt sakta slag på samma skandinaviska strängar. För tryckfrihet, för talfrihet, för religionsfrihet, för prestfrihet, för sockenbandets lösning, för afskaffandet af 1747 års konventikelplakat, af tvångsdop, af tvungen nattvardsgång och andra kyrkopolitiska stadgar och författningar, för en förändrad organisation af både folkskola, lärdomskola och högskola m. fl. genomgripande reformer har han både talat och skrifvit hela tio-, ja, tjugotal af år förrän de ingingo i något formligt reformvännernas program. G. var alltid före sin tid; men hvad det led, kom tiden efter och gaf honom rätt, äfven der han någon gång tyckts hafva begärt väl mycket. Han slog dock aldrig öfver målet; ty han visste ej blott hvad folket behöfde, utan ock hvad det tålte. ”Hr Sörensen” tog han sådan ”Hr Sörensen” är; men hans grepp var säkert, och djupt derjemte.
Vid det tidskifte, der vi i förra häftet af denna tidskrift af-bröto framställningen af Grundtvigs lefnadsöden, hade en liflig re-
8AMTIDEN. 6
