Sida 470
eller begagna sig deraf. Om sommaren 1857 blefvo dock Kokos-öarne militäriskt besatta af engelsmännen, i afsigt att å dem upp-rätta en kolstation för ångsjöfarten mellan de indiska och australiska farvattnen. Den ofvannämnda hamnen gör ögruppen synnerligen lämplig för hvad ändamål som helst, emedan den ligger nästan i afskärningspunkten mellan de sjöfartslinier, som å ena sidan föra från Cap till Sundasundet, och å den andra från Ceylon till Australiens södra udde. Äfven skulle dessa öar komma att utgöra en förträfflig hvilopunkt för den telegrafkabel, som väl en gång skal! förena Ceylon med Australien.
Un fransman om Shakspeare. På första bandet af Fran-çois Hugos öfversättning af Shakspeare, med sina ”Deux Hamlets”, följde snart det andra, innehållande ”Les féeries” eller: ”Midsom-marnattsdrömmen” och ”Stormen”, öfversättningens eleganta form; gör det bästa intryck, ehuru man måste tillstå, att den brittiska skalden, som åtminstone till det yttre har mycken anstrykning af Old England, dock i det väsentliga får en annan fysionomi, då man nu ser hans verk framför sig på alldeles modern fransyska. Intressanta äro François Hugos kommentarier, enligt hvilka t. ex. Shakspeare genom de begge fée-dikterna ”skall hafva velat från barbariet befria sitt tidehvarf och förlierrliga folktrons af lagen förföljda gestalter.” Vi skulle tro, att redan styckets titel (hvilken, i förbigående sagdt, väl kan härledas från den erfarenheten, att man ”under sommarnätter drömmer som vildast”) torde kunna bestämma vår ståndpunkt till denna underbara dikt. Ty, i sanning, ej blott de älskande pareiia måste tro sig hafva drömt, utan äfven åskådarne kunna slutligen ej annat än säga till sig sjelfva, att alltsammans sväfvat förbi dem såsom skuggspelet bakom en La-tesma magica, eller rättare såsom eù drömbild. Ja, som en dröm, likaså tokig och barock y lika brokig och omvexlande, på en gång lustig och rörande, fantastisk och hvardagligt enkel, sublimt poetisk och lågt burlesk, träder denna dikt inför oss. Likasom i drömmen äro också här tid och ort förblandade och oigenkänneliga; likasom i drömmen, der allting ”ter sig i sväfvande syner” och ingenting ”stadgar sig till varaktiga gestalter”, så framskymta och försvinna äfven här gestalterna, för att gifva plats åt andra, men derpå åter visa sig och än en gång fötBvinna. Man har, som sagdt är,' i detta Skämt sett en sedlig idé förkroppsligad och hållit före, att elfvornas och gastarnes yttre kapriser, för hvilka de älskande i skogen äro utsatta, skola endast vara ett uttryck för kärlekens inre natur, hvilken gerna rörer sig i kapriser och kontraster; äfven Gervinus har skrifvit en lång uppsats öfver styckets djupsinniga symbolik — men vi föreställa oss likväl, att deruti, alldeles som i andra delen af Goethes Faust, anträffats vida mer än der fanns att söka. Vi våga oss, utan att träda Shakspeares geni för nära, anse stycket sjelft såsom en kapris, ett foster af ett befängdt infall — kort sagdt, såsom en i ord klädd och af Mendelsohn likaledes med musikens förtrollning omgifven dröm. Men, om ock fan-
