Sida 417
det har v&r tids socialism till bakgrand, såsom det sistnämnda hade franska revolutionen. Likasom på det musikaliska området Richard Wagner — med hvilken han har mycken slägtskap — så är H. nu sysselsatt med en sorgespelscykel utur Nibelungen, och hvars första afdelning behandlar ”Siegfrieds död”. Burgteatern har förklarat detta stycke för ouppförbart, men har ej heller mottagit ”die Bernauerin”, som spelats i München, då deremot Herödes och Mariamne endast under rörelsernas ”Sturmjahre” i Wien gingo öfver tiljorna; hvad Genoveva beträffar, utöfvade den äfven sedermera i Weimar sin stora verkan. Maria Magdalena, hans förnämsta verk, som man förliknat vid slipad granit, skall väl aldrig helt och hållet försvinna från repertoiren, om den ock endast lockar manlige åskådare och mer förskräcker än lyfter, emedan stycket, jemte den mäktiga skildringen af storhet och kraft, icke förråder någon förmåga att riktigt teckna svagheterna i menniskans inre verld. Nästan alla H:s pjeser — och detta är ganska karakteristiskt för hans kontrast poesi — stå uti ideelt afseende eller hvad ämnet beträffar i motsats till hvarandra. Genoveva t. ex.; denna den tyska folksagans milda gestalt, så rörande i sin stilla, tålmodiga hjelplöshet, utgör ett motstycke af ganska betecknande art till de bibliska heroinerna Judith och Mariamne, hvilka kort och godt med det blanka svärdet vedergälla den dem af älskaren tillfogade skymfen. I principiellt afseende den besynnerligaste af alla ¿ans pjeser är väl tragikomedien ”Sorgespelet på Sicilien”, ett prof på denna nya skalde-art, hvars väsen H. sjelf har definierat sålunda: ”En tragikomedi uppstår Öfverallt, der ett tragiskt öde uppträder i otragisk form, der å ena sidan den kämpande och underdukande menniskan förefinnes, men å den andra likväl icke den berättigade sedliga makten är för handen, utan en pöl af ruttna samhällsförhållanden, som neddrager tusentals offer i sitt dödande djup utan att förtjena ett enda.” En pöl af ruttna förhållanden uppfyller visserligen atmosferen i de flesta af H:s pjeser, då likväl konsten just har den uppgiften att föra oss på det ideella tillståndets rena höjd och i den sanna sedlighetens sunda luft. De anförda orden kunde lika väl stå i romantikern askatekes, hvilkas själafrändskap med H. för öfrigt också träder i dagen i hans begge
s. k. lustspel, deruti den äkta komiken lika mycket saknas, som
t. ex. i Brentanos kalla skämt, ”Ponce de Leon”. I afseende på känslans högt uppdrifna styrka, på originell skildring af passionerna och utbildadt sinne för plastik och dramatisk anordning har H. knappast sin like inom hela den tyska poesien; men vid lös* släppandet af sitt snilles elementar-krafter liknar han verkligen en jätte, som under kraftens öfvermått likväl ganska påtagligen lider brist på naturlighet och behag, och som i den vilda hastigheten af sina rörelser redan ofta nog tagit ett och annat hastigt och oför-modadt steg från det sublima till det löjliga.
KBÖNXNGSSVÄBD, Carl Gustaf. Denne patriotiske samlare och historiske skriftställare, som lefde ett obemärkt enBkildt lif,
