Sida 569
sak, för hvars förutsättningar den dramatiska prineipen så väl i det hela som i enskildheterna måste tråda i bakgrunden; han kom således derigenom temligt nära italienarne, endast med den skillnad, att hos dessa, företrädesvis hos hans närmaste efterföljare, hane idealitet förnedrades till sinnlighet.” Marx ställer sig i sin operateori ensidigt på ståndpunkten af den Gluckska dramatiken, d. v. 8. enheten mellan handling, ord och musik, hvilken hvarken blifvit fasthållen af Mozart eller någon af de nyare. På detta sätt blir han nästan orättvis och hård mot Mozart. Han yttrar t. ex. vidare: betecknande är det för dennes ställning, att Gluck, hans samtida ock föregångare på det område, som för honom blifvit den högsta ékådebana, i operan endast utöfvat ett öfvergående och ingalunda djupt inflytande på honom. Detta inflytande visar sig i den äldsta konstnärliga och storartade operan, ldomeneo, i några körers och recitativers storartade inspiration, sedan icke mer. — Icke mer? Således icke i Don Juan och Guvernörens, donna Annas m. fl. gestalter? — skulle vi vilja fråga. — Samma omdöme Marx fäller öfver Mozart återfinna vi, då det blir fråga om Fidelio. Han har om denna Beethovens enda opera en ogynnsammare mening än de torde hafva, som ej tillfälligtvis står på den Gluckska dramatikens ståndpunkt. ”Beethoven — säger den berlinske konstkritikern i sin bok — beträdde blindt Mozarts stråt och blef dennes efterföljare på ett så afgörande sätt, att icke ens ett spår förefinnes, att han skulle hafva tagit någon kännedom om den andra rigtningen, såsom Mozart gjorde i ldomeneo. Ja, han stod ännu lägre i operamusiken än hans store föregångare.”
SAMTIDS-PORTRÅTTER
EIElTi
Då en person, som tillhört och verkat i det offentliga, i sin lefhads höst drar sig tillbaka i det tysta, — då glömmes han vanligen af sina landsmän, som hafVa fullt upp att göra med dagens hjeltar, som de skola följa med sin uppmärksamhet och bedömma. Men då den förglömde patrioten går ned i det tysta, vakna åter vid den öppnade grafven sympatierna; och man ville nu gerna återgälda den döde hvad man försummat att gifva den lefvande. Så har det gått den nyligen aflidne fosterlandsvännen Gustaf Hierta: som militär har han deltagit i försvaret för sitt fosterland i yttre krig och vid inre, af nödvändigheten framkalladt uppror; som skriftställare och folkrepresentant uppträdde han med nit och flit för upplysning och samhällets utveckling. Han glömdes; han dog ... och prisas nu!
