Sida 206
”Sjelf mi. du tukta dig,
Rimmare tröga!
Rimmet bör frukta sig Sjelft för de höga.
Verser åt tärnorna Kan du väl gifva;
Men lät för stjernorna Stjernhjelrnar skrifva.”
Ofvannämnde skaldeegcnskaper gjorde honom till allmänhetens älskling, mer än någon annan både då och länge efteråt. Stundom framkastade väl Triewald några anmärkningar mot tankegång och språk; men det godmodiga och lekande innehållet vann allas tycke* Äfven de förnämsta vitterhetsidkare från dessa och nästföljande tider, t. ex. fru Brenner, Frese, fru Nordenflycht m. fl. satte Ru-nius högt; och Dalin och Bellman sägas i sin ungdom ha älskat hans skrifter, och ur desse bekommit en del af sin rigtning.”
HASTIG ÅTEKBLICK
Första Samtalet.
Samtiden. Lord Cowley har varit ute och rest och hade då i Wien ett angeläget samtal med grefve Buol, — och den nyfikna verlden stod utanföre och bråkade sin hjerna öfver hvad de begge herrarne väl månde hafva att säga hvarann; och mer än en börsspekulant ömsade skjorta tre gånger om dagen, så svettades han i ångestfull väntan.
Tidningsläsare. Ja, hvad är nu dervid att göra?
Samtiden. Ingenting annat än att vänta, ytterligare vänta, och under tiden dricka en halfbutelj sockerdricka: det slår inte i hufvudet. Innan vi druckit ut vår halfbutelj, lär det väl bli bekant, hvad de der herrarne afgjort rörande jemnvigten i Europa, så att vi få veta, hur sakerna egentligen stå. För öfrigt kan jag ungefärligen tänka mig allt hvad den engelske lorden och deU österrikiske grefven ha uppgjort; ty vi känna ju ungefärligen de anspråk, som England uppställer uti italienska frågan, — vidare veta vi, hur långt Österrike kan och skall gå i eftergifter. De krigs-lystna i Paris tänka nog också på saken och synas ganska väl veta hvad de vilja; de tänka så här: J mån gerna sitta der borta i Wien och göra upp hvad som helst — det ge vi den och den! — vi göra ändå hvad vi vilja, och om också halfva menniskosläg-tet skulle ställa sig på hufvudet och den andra hälften dervid skulle gå förlorad. Visserligen förmår endast den gode Guden att skåda menniskans njurar; men då Parisarne af naturen sällan äro i stånd att dölja sitt inre, så vet man ungefär, hur man har dem. Deras fraser bry vi oss nu inte alls mer om, sedan en af deras största
