Sida 328
BENEDEK. Född år 1804 uti ödenburg i Ungeru och son till en läkare, valde Ludvig von Benedek krigarens bana, uppfostrades i kejserliga militärbildningsanstalten uti Neustadt och ingick 1822 i arméen som kadett. 1824 var han underlöjtnant, 1831 uppflyttades han till nästa grad och transporterades till Italien på generalstaben. Utnämnd till kapten 1835, afgick han 1840, som major och adjutant hos general-kommendanten, till Galizien, der han i anseende till utmärkelse i tjeusten 1843 befordrades till Öf-verstlöjtnant och 1846 till öfverste. Sistnämnda år gjorde polac-karne sitt uppror, hvilket tog en för adeln så tillintetgörande vändning. De få österrikiska trupperna skulle ingalunda hafva varit tillräckliga för att krossa de sammansvurna och tillika sätta en gräns för böndernas raseri, om ej fåtaligheten blifvit ersatt genom anförarnes energi och skicklighet. Genom begge dessa egenskaper utmärkte sig Benedek, och genom den seger, som han vid Gdow tillkämpade sig öfver polackarne, förberedde han det afgörande resultat, som derpå vanns genom general Collins framryckande mot Krakau. För denna vapenbragd förärades honom Leopoldskorset.
- Lugnets och ordningens återförande inom provinsens östliga del var isynnerhet hans verk. Erkehertig Ferdinand af Este lärde då värdera honom högeligen och afgaf om honom ganska fördelaktiga rapporter till hofvet. Såsom öfverste för det af ungrare bestående ”Gyulai-Infanteriet” erhöll han 1847 befallning att stöta till arméen i Italien.
1 1848 års fälttåg bevisade han vid återtåget från Milano och under hela marschen till Verona en sällsynt kallblodighet och sinnesnärvaro. Lysande bragder utförde han vid det evigt minnesvärda angreppet på den dubbla, af artilleri tätt späckade linien vid Curtatone, hvilken af sina försvarare hölls för ointaglig, men som likafullt, efter tvänne fruktlösa stormningar, intogs med bajonetten. Radetzky lofordade honom i nästa dagorder i de varmaste ordalag och rekommenderade honom kraftigt till Maria-Theresia-orden. Då Sardinarne året derpå framkallade ett nytt krig, inträngde Benedek i Mortara i spetsen för sitt regimente, utdref fienden och tog på återvägen en hel brigad tillfånga. Genom denna framgång hade han egentligen bragt fälttåget till ett afgörande slut, i det fienderna nu voro strategiskt slagna. Äfven vid Novara ingrep han kraftigt i bataljens gång.
Från Aspre’s armékår, hvilken han hittills tillhört, förflyttades han såsom generalmajor och brigadchef till Donau-arméen under Haynau. Vid Raab kommenderade han avantgardet, hvars framträngande tvingade ungrarne att draga sig tillbaka, och i slaget vid Comorn (d. 11 Juli) försvarade han sin ställning vid Pusste-Harkaly så hårdnackadt, att Görgey strandade med alla sina angrepp och slutligen blef tillbakakastad i fästningen. Uti träffhin-gen vid Szegedin tilltvang han sig, i förening med en annan brigad, Öfvergången öfver Theiss. Här blef han lätt sårad, men erhöll i en af de senare träffningarne en svårare blessyr genom en kreve-rande bomb. Efter freden stod han i Italien i spetsen för andra
