Sida 141
27 JnK 1857, förmäld med en Österrikisk prins, erkehertigen Ferdinand Maximilian.
PRESSENS ALSTER
1. Kordisk U niver sitets-Tidskrift ; Fjerde årgångens 4:de häfte,
utgifvet af K. Claëson (1858; Upsala).
För att afgöra, huruvida denna tidskrift — af hvilken, som bekant, årgångens fyra häften utgifvas vexelvis från de fyra uni-versiteterna i Köpenhamn, Christiania, Lund och Upsala, — om, säga vi den uppfyller sitt ändamål, beror derpå, huru den skall betraktas: är tidskriften afsedd att verka för universitetet eller från universitetet, inåt eller utåt? Det senare vore det önskliga-ste; men man behöfver blott kasta en blick på den förteckning öf-ver subskribenterna, som i detta häfte meddelas, för att finna, hurusom bland dessa, hvilkas antal just ej är så stort, flertalet än-doek utgöres af professorer, rektorer, prostar och andra nuvarande eller f. d. medlemmar af akademien eller representanter af lärdomen. Alltså synes Nordiska Universitets-Tidskriften hafva verkat bufvudsakligen för universitetet, såsom ock väl meningen är med dess långa, ofta grundligt lärda afhandlingar. Den förefaller oss som en god lärobok, som är af största vigt och gagn för läraren, — och ett dylikt gagn är i sanning ej att förakta, — men som icke med någon fördel kan sättas i lärjungens hand.
Hufvuduppsatsen i detta 4:de häfte är utgifvarens, Claësons afhandling ”Om Språkets ursprung och väsende” (sid. 16—138), väl tänkt och genomförd samt således högst läsvärd — för dem, som vederbör. Dessutom förekommer en artikel af docenten Hagberg ”Om Byrons Don Juan” och Anmälanden af nya skrifter.
2. Engelbrekt; Sånger af G. W. Gumœlius.
De förtjena i sanning att spridas och läsas vidt kring Svea land, dessa fosterländska sånger, som i folkvisans tonart, dock med konstpoesiens hela rikedom, besjunga historiens sköna bilder, folkfrihetens seger och fosterlandskärlekens högsta förklaring!
Skalden har valt till sin hjelte den, han bland Sverges söner anser som ”den störste, Allmogens höfding och frihetens förste”, — får så, om ock i förbigående, tillfälle att lofsjunga en ädel furstinna på Sverges thron, ”den goda, bittert pröfvade Philippa”, — men låter naturligtvis frihetskampen, bondekriget bli den episka sångens genomgående tråd, då, på Engelbrekts upprop, ”allmogen avarade med en mun: Dig följe vi!” — och nu ljuda Frihetssången och Krigarens längtan till sin älskade brud om hvarann uti Nattlägret, — tills vi åter föras in i upprorets blodiga allvar och se, huru Engelbrekt i Wadstena ”grep Bispen i kragen, Och denne ej visste rätt hur det var, Då han fann sig till fönstret dragen”, — men, ack! nu förflyttas vi till Engelbrektsholmen, der ”sargadt,
