Sida 8
NIKOLAI FREDERIK SEVERIN GRUNDTVIG.
”Es ist gar schön, wenn ein Volk solch einen Aeltervater hat”, säger Goethe om Hamann. ”Den Deutschen wird einst Hamann ein Codex werden.” Detsamma må vi tillåta oss säga om Grundtvig. Hvad Johann Georg Hamann är för Tyskland, det är N. F. S. Grundtvig för Danmark, för Skandinavien. Blef den förre kallad en ”Magus im Norden”, skall den senares benämning af ”Nordens profet” alltmer göra sig gällande. För att inse detta behöfva vi ej sjelfva någon profetisk gåfva. Mellan Hamann och Grundtvig är för öfrigt ett genomgående slägttycke: grunddraget i bådas karakter är detsamma. Härmed forstå vi hvarken deras gemensamma snillrika ursprunglighet och kritiska skärpa i förening med det djupaste gemytslif, ej heller deras gemensamma mångsidiga lärdom och storartade kombinationsförmåga, ej heller deras gemensamma humor och stundom sprittande qvickhet, ej heller deras gemensamma förakt för skolastisk ostentation så väl som för allt hvad menniskopris och nådebetygelse heter, ej heller det utmanande djerfva i deras polemik mot tidens flacka och torftiga läror. Det som utmärker dem båda, är den sällsporda andefriskhet, det enkla, nästan barnsliga natursinne, som fattar allt sådant det är, omedelbart och såsom från första hand; hvilket i förening med denna siareblick, som, skådande tingen i deras sammanhang, med lätthet tillegnar sig hela verldsutveckligen, gör dem icke blott till klara speglar af universum, utan äfven till divinatoriska andar, till profetiska karakterer. Deraf denna öppna dristiga barnatro, detta enfaldiga öga, som ser rakt på målet och gifver bekännelsen hjeltar, denna konstlösa genomskinlighet, som begränsas blott af den själens allrainnersta region, hvilken hos stora andar alltid blir förborgad och gömmer hemligheten af en alltid flödande produktivitet. När vi emellertid betrakta rikedomen och mångfalden af Grundtvigs verksamhet som fornforskare, som skald, som folktalare, som församlingslärare, som reformator både inom stat och kyrka, konst och litteratur, äro vi frestade att säga: här är mer än Hamann. Åtminstone tveka vi ej att presentera honom för våra läsare såsom den om församlingens lif och frihet mest förtjente bland nu lefvande män i norden. Det kan synas dristigt, ja måhända otillständigt af biografen att afgifva ett sådant vittnesbörd, men han kan ej annorlunda, och han finner det här särskildt nödvändigt; ty det är en förunderlig obekantskap våra k. landsmän i allmänhet
