Sida 491
efemerider; af onkel ao am.
491
PRESSENS ALSTER
12. Efemerider; af Onkel Adam, 1859, I. II.
Hvad visan är inom lyriska poesien, är novelletten, skizzen inom romanens område: en poetisk form för känslans omedelbara ingifvelser; och i målarkonsten kunna dessa arter anses motsvara genremålningen, d. ä. framställningen af ett särskildt föremål, som slagit an på den producerandes konstnärssinne, utan att ställas i förbindelse med någon genomgående handling. Man vet, att Onkel Adam varit den, som till vitterheten inflyttat genremålningen, så till arten som namnet: det är dessa berättelser, som stå på gränsen mellan novell och skizz, som liksom måla en ”genre-bild”, d. ä., som sagdt, ett enstaka föremål utan någon egentlig förbindelse med en konstmessigt in- och utveckjad handling.
Sedan allmänheten på länge ej sett något af denne genremå-larés hand, har han detta år börjat att utgifva s. k. Efemerider, hvilkas titel redan angifver deras blygsamma anspråk; de utgöras af genremålningar i mindre skala: ”smärre berättelser och skizzer, små rimade stycken, en och annan populärt hållen vetenskaplig afhandling, satirer, skämt och allvar, allt som det faller sig” Hvad här förekommer, är, likasom allt hvad O. A. skrifvit, älskvärdt och godt i framställning och ton, — till innehållet obetydligt, om man så vill, men särdeles betydande och lärorikt genom den tendens, som, nästan omedvetet, här är inlagd. Så har man i 2:dra häftet en uppsats om Instinkten, deri förf., endast för att ge oss något att tänka på och tala om, ”då samtalsämnena tryta”, beskrif-ver det flitiga biets, den konstrikt byggande vattenspindelns, den ständigt flyttande storkens instinkt — och dertill knyter betraktel1-ser Öfver menniskans instinkter, af hvilka reflexioner vi här meddela slutet:
”Den hela menskligheten tillhörande instinkten, att leta efter Sanning och Ljus, och, som villkor för begge, dess längtan efter frihet, utpreglar sig olika hos individer. Det är blott riktningen, som alltid är densamma. Deremot ega olika personer sanningsin-stinkten riktad mot olika slag af sanning, ofta endast mot det Sköna och Dikten; men låtom oss ej glömma, att dikten ej är skön om den ej inom sig gömmer en sanning. Detta är skillnaden mellan dikt och lögn — det beror på kärnan, ej på skalet, hvilket det är.
När en dylik instinkt är enbart riktad åt ett håll, är personen ettdera ett snille eller en galning.
