Sida 195
RAUHER. Bohenstaufernas bistorieskrifvare, Friedrich ton Kan mer, tillhörde en ursprungligen från södra Tyskland härstam-mande adelsslägt, som efter trettioåriga kriget nedsatte sig i An* haltska landet och först derstädeB, sedermera i konungariket Preussen, kom till höga embeten och ära. Friedrich Ludvig Georg, son till en om ekonomien förtjent embetsman, föddes d. 14 Maj 1781 i Wörlitz vid Dessau; han besökte gymnasium i Berlin och studerade sedermera i Halle och Göttingen juridik och kameralvetenskap. Ar 1801 ingick han i preussiska statens tjenst, blef re-ferendarie och sedan assessor vid Kurmarkiska Kammaren; erhöll 1809 fullmakt som kungligt råd vid regeringen i Potsdam; anställdes 1810 i afdelningen för statsgäldens förvaltning inom ministéren och fann snart derpå sin plats uti kansleren von Hardenbergs byrå. Befordringar uteblefvo ej för den unge diplomaten, såsom ock sedermera både han och hans slägt hafva kunnat berömma sig af preussiska konungarnes ynnest. Men Friedrich v. Raumer var ej hågad att längre fortfara på den diplomatiska banan; hans åstun-dan efter en akademisk lärostol blef år 1811 uppfylld, då han erhöll en profession vid universitetet i Breslau. Ar 1815 besökte han Venedig; och till denna utflygt slöt sig under de tvänne föl* jande åren en större, med kungligt understöd företagen resa genom Tyskland, Schweiz och Italien. Efter sin hemkomst kallades han till professor i statistik och historie uti Berlin; tillika blef han ledamot af dervarande öfver-censurcollegium, från hvilken plats batí dock 1831 tog afsked, — ett steg, som af höga vederbörande upp* togs lika illa som hans uppsats öfver ”Polens undergång” (uti Hist. Taschenbuch för 1810), hvaruti han starkt tadlade Preussens ryssvänliga politik. Ännu större misshag väcktes inom de högsta kret-sarne genom det tal, som R. 1847 höll vid akademien till Fredrik den Stores ära, och hvaruti han önskade varaktighet och praktisk tillämpning ända in i närvarande tid åt detta filosofens på Sans-souci bekanta uttryck: ”1 mina stater skall hvar och en kunna blif-va salig på sitt vis.” Det uppseende, som hans öppenhjertiga språk i detta tal och de många sidohuggen och anspelningarne på dagens företeelser gjorde, nödgade honom visserligen att nedlägga sin befattning såsom Bekreterare och medlem af akademien; men den frimodighet, han i trots af siu adliga härkomst och embetsmanna-konsiderationer ådagalagt, gjorde honom tillika allmänt aktad. Han blef en det liberala partiets man och slutligen vald till deputerad vid nationalförsamlingen i Frankfurt. I Paulskyrkan intog han sin plats bredvid de öfriga medleramarne af hfifdatéckningens liberala skola uti den högra centern, och af centralmyndigheten blef han skickad såsom gesandt till Paris, för att derigenom uttala erkännandet af franska republiken; dock lyckades det honom här icke att hos general Cavaignac just intaga någon särdeles fördelaktig ställning. Sedermera blef han också ledamot af preussiska öfver-huset och 1853 på egen begäran professor emeritus. — Friedrich von R. eger ingen synnerlig talang såsom talare och lyckas ej 1 det offentliga föredraget; ttll och med hans akademiska föreläsnin-
