Sida 287
lar på en bok, håller hon en blomsterkrans, i den andra stycken af en bruten boja, hvilken ock framskymtar under hennes fötter. På hufvudet bår hon en lagerkrans, midt ur hvilken odödlighetens stjerna framtindrar.
Teater och musik.
Operan Herculanvm gör för närvarande i Paris ett stort, men som kännare försäkra, oförtjent uppseende; ty musiken skall vara underhaltig och handlingen ”en ursprungligen god, men med konst förfuskad tanke.” Deremot prisas den till operan hörande balletten, i hvilken gratierna dansa med musema, och som är komponerad af ballettmästaren Mazilier, såsom ett storartadt mästerstycke, hvilket ”till nytt lif uppväckt Hellenernas sköna tankar och fantasier.”
= Krig eller fred heter ett nytt lustspel af G. v. Moser, hvilket sluter sig till de nya politiska tilldragelserna; i stycket förekommer nemligen en far med patriotiska tänkesätt, som förklarar, att han åt en viss ung officer ej vill gifva sin dotter till äkta förr än denne lofvat att vid första utbrott af krig modigt draga ut mot fienden. Bortser man helt och hållet derifrån, att valet af ämne minst sagdt kan kallas taktlöst, har författaren ock derigenom gifvit ett bevis på flyktigheten af sin produktion, för så vidt han till ett dramatiskt verk, hvars handling ju aldrig får hafva en blott momentan giltighet, sökt förarbeta en flyktig och öfvergående stämning hos folket. Dermed att Moser sjelf kallar sitt stycke ”ett tillfällighetsskämt”, är ingenting hjelpt; och med rätta säger varnande en kritiker i Berlin, att med tillfället är ej att skämta, ty tillfället gör tjuf-var, men inga stora lustspelsförfattare.
*
= På teatrarna i Paris uppföras för närvarande icke mindre än 3 parodier öfver Michelets bok om kärleken. Dessa parodier äro: L’amour de Michelette; Vamour a 3 francs 50 Centimes samt (Test Vamour, Vamour, Vamour. Den sistnämnda, författad af Dumanoir och Hippolyte Lucas och uppförd på teatern i Palais Royal, skall utmärka sig genom en särdeles qvick dialog, som i snillrikt resonnemang och filosofiska spetsfundigheter lär täfla med Michelet sjelf.
= Den fordom högt ansedda tragiska skådespelarinnan Sophie Schröder lär komma att flytta öfver till München och der skrifva sina memoirer, som nog kunna blifva intressanta, enär den åldriga qvinnans lif varit rikt på vexlande öden och betydande i konstnärligt hänseende. Sophie, en dotter af skådespelaren Bürger, gifte sig mycket tidigt med direktören för teatern i Reval, Stall-mers, hans egentliga namn var Smets. Med honom hade hon en son, den nyligen aflidne katolske andlige och skalden Smets, åt hvilken en minnesvård blif-vit uppförd i domen i Aachen. Med sin andra man, tenorsångaren Friedrich Schröder i Aachen, hade Sophie tre döttrar, af hvilka tvänne ännu lefva: Wilhelmina Schröder-Devrient (Fru v. Bock) samt skriftställaren Arnold Schloenbachs i Koburg fru. Då fransmännen under Davoust ockuperade Hamburg, sväfvade Sophie i fara att för sina högt på scenen yttrade patriotiska tänkesätt blifva kastad i fängelse; men hon lyckades fly och undkomma till Wien, der hon vid Hofburgteatern ända till 1840 fortfor att verka såsom en af scenens förnämsta prydnader. Ett tredje gifte, som hon ingått med den ännu lefvande tragiska skådespelaren Wilhelm Kunst, blef af kort varaktighet.
= I Genua afled i medlet af Mars Alexandre Dumas den äldres fru, Ida, född Ferrier, för detta tragisk skådespelerska och som sådan utmärkt för sitt förträffliga spel, hvilket många af de moderna tragedierna uteslutande hade att tacka för, att de kunde bestå inför publiken. Vid sitt giftermål med Dumas lemnade hon scenen, men detta äktenskap har varit olyckligt och barnlöst; och redan länge har hon, skiljd från sin man, vistats i Italien.
