Sida 351
den fattigaste får till sist sitta emellan. — Betänker man vidare att tjenaren aldrig har någon fritimma, att han på dålig föda måste förrätta ett strängt arbete , att han röner ett mindre vänskapligt bemötande, att han har en ringa lön, och slntligen ingen annan framtid än fattighuset, så måste man medgifva att han lefver ett verkligt slaflif.”
9- Mannen af hörd och Qvinnan af folket, en teckning nr verkligheten; af Fru Marie Sophie Schwartz.
”Iiigger det icke något ädelt i aktningen för våra förfaders stora och lysande egenskaper, och den helgd, hvaruti vi hålla ett namn, som burits af utmärkta personer? Ligger det icke något upphöjdt i den uppfattningen, att vi icke vilja, att detta namn skall bäras af andra än dem, hvilka ega ett som är utmärkt och aktadt. Och slutligen, vill ni väl icke bestrida att då adeln ursprungligen utgått ifrån det ädlaste en nation egt, samt, just i följd af sina högre företräden, höjt sig öfver massan, det äfven bör ligga i hvarje ädlings pligt att icke genom förbindelser med personer, hvilka sakna alla anspråk på att härleda sitt ursprung ifrån nationens ädlaste afkomlingar, förnedra ett namn, som just genom de minnen, hvilka äro fästade vid detsamma, åligger att hålla det heligt.”
Vi citera ur boken (pag. 135) detta yttrande under ett samtal mellan Qvinnan af folket, här och i största delen af boken uppträdande under namnet Stephana Stephensen, — och fröken Hel frid Romarhjerta, systern till Mannen af börd, den mystiska Stephanas äkta man, som likväl förskjuter henne af bördstolthet. Vi anföra detta utbrott af fröken Helfrids medfödda eller genom uppfostran insupna, fördomsfulla högmod, emedan i detta stycke bokens ten~ dens är klart uttalad, äfvensom här tydliga anspeglingar förekomma på de mest framstående momenterna i handlingen. Dylika stycken äro här ej sällsynta; ty det är onekligen ett af arbetets fel, att de, redan i och för sig ej så alldeles nya resonnemangerna om och emot adelns högmod samt dess deraf framkallade lågheter alltför ofta upprepas, endast i andra ordalag, liksom för att rätt inpräglas hos läsaren. Då nu författarinnan sällan resonnerar i eget namn , utan —till fördel för arbetet, såsom en lefvande ”teckning ur verkligheten”, — inlägger dessa förebråelser mot adeln, i dialoger mellan bokens frälse och ofrälse personer; är det klart, ätt hon äfven måste uppställa de motskäl, hvarmed adelns medlemmar och dess försvarare söka vederlägga utfallen. Det är härvid en stor förtjenst hos förf., att hon framställt dessa vederläggningar emot hennes egen, skarpt utbildade åsigt om de förderfliga följderna af adelshögmodet, lika utveckladt som de motsatta åsigterna ocb med skenet af all den inre öfvertygelse, som ädlingen sjelf härom torde hysa.
Ett prof häraf finna vi, som sagdt, i ofvan anförda stycke. Tvisteämnet är ju, huruvida det verkligen ”ligger något ädelt i aktningen för de adliga förfädernas stora och lysande egenskaper”, då denna känsla leder till den uppfattningen, att adeln i och ge-
