Sida 433
Sällan har väl något litterärt arbete väckt, åtminstone för ögonblicket, större uppmärksamhet än ”Kärleken” af Michelet. Ämnets storhet, dess för alla menniskor gemensamma intresse, det sköna poetiska språket, belysningen af härliga snilleblixtar; allt förenar sig att reta nyfikenheten, sporra knnskapsbegäret och smeka känslan. Ingen röst har vågat höja sig deremot; ingen har haft någonting att klandra; förtjusning, beundran och hänförelse fattade, nästan såsom en svindel, alla sinnen. Ur hand och i hand gick denna i sitt slag märkvärdiga bok, qvarlemnande i själen olika intryck, men hos alla ett erkännande af det ädla uti författarens uppgift: ”moralisk förädling genom sann kärlek.”
Nekas kan icke heller, att tidens materiella rigtning hotar att förqväfva det ideella uti kärleken och sönderslita familjebanden. Det sinliga begäret, den kalla beräkningen inkräktar allt mera af menniskohjertat; och den oegennyttiga, alltuppoffrande kärleken visar sig kanske snart blott såsom en hägring af en förgången tid. Banningen häraf inses af alla; och Michelets namn egnade sig väl att gifva denna sanning dess rätta prägel. Det oaktadt tror jag icke, att det mål, som med detta arbete åsyftades, någonsin derigenom skall uppnås. .Tvärtom fruktar jag, att det hos mången skall kunna verka i motsatt rigtning och grundlägga känslor och föreställningar, som äro oförenliga med den sanna kärleken; och det är med anledning deraf, som jag i korthet vill granska några af de framställda satserna.
Det väsentligaste fel, som genomgår detta arbete är, enligt min uppfattning, föreställningen om qvinnan, hennes natur och väsende, hennes känslor och målet for hennes sträfvande. Man kan, man får icke med Michelet antaga, att qvinnan är en stackars
sjukling, hvars minsta rörelser ständigt måste öfvervakas, som samtiden. 31
