Sida 185
turkiska området stå under europeisk garanti; Imamen af Maskat är turkisk, så vidt detta bidrager att dölja hans slafhandel, oeh den usla schebecken, som i hamnen indrifver tullen, utöfvar der på engelsk befallning turkiskt öfvervälde. — Försök att från den bofälliga byggnaden, på hvars tinnar halfmånen kastar sina sista, matta strålar, undanrycka de europeiska stöden; och man skall få se en grushög, hvarutur ganska få till en nybyggnad dugliga stenar torde kunna framskaffas.
BE&EYEB. Den bekante franske advokaten, Pierre Antoine Berryer, född i Paris 1790, är son till den namnkunnige advokaten, som tillika med Dupin försvarade den olycklige Ney. Sonen, som valde samma bana, gjorde föga lycka under Restaurationen, emedan han var rojalist. Ar 1829 inträdde han emellertid i andra Kammaren just i det ögonblick, då oppositionen kämpade sin sista strid med ministéren Polignac. Han gjorde de vida talrikare mot-ståndarne segern stridig genom talang och ihärdighet, så att man beslutat att åt honom uppdraga bildandet af en ministér eller åtminstone åt honom anförtro en ministerplats, då Juli ordonnanserna förläde striden på gatorna. Efter Ludvig Philips thronbestigning gjorde B. allt möjligt för att bevara sitt partis medlemmar från det sjelfmord, som ligger i hvarje principiellt afhållande från de offentliga ärendena. De af honom yrkade grundsatser i statsrätten, att man alltjemt förblifver statsborgare, om man också icke betraktar sig såsom* undersåte af den nya regeringen, och att folksuveränitetens princip uti sig innefattar en rättighet för individen att blifva sina öfvertygelser trogen, biefvo stämplade såsom jesuitiska. Men uppriktig var B. icke, då han, under nära anslutning till legitimi-sternas yttersta venster, i spetsen hvarför Abbé Genoude stod, som skriftställare uppträdde för allmänna val, för en mindre dyrlegd regering och flera andra grundsatser , dem han kort förut hade bekämpat. Han ville bidraga dertill, att Ludvig Philip icke skulle blifva omtyckt, och afbidade detta resultat med sådan visshet, att han afrådde från hvarje våldsam åtgärd. Det oaktadt landsteg hertiginnan af Berry uti Vendée, och B. höll det nu för sin pligt att förskaffa den höga damen och hennes vänner medel till flykt. Några legitimistiska anförares arrestering bragte hans deltagande i dagen , och man ' ställde honom för rätta. Den allmänna åklagaren hade yrkat dödsstraff, men juryn frikände honom. •
I Kammaren, hvilken han från 1831 åter tillhörde, ignorerade man honom länge, ehuru han var den väldigaste bland alla talare. Ludvig Philips stjerna måste blekna, innan den glans blef bemärkt, som utstrålade från B. Åren från 1843 till 1848 voro tidpunkten för hans talarestorhet. Lamartine’s ord gingo mera ut på dagens åsigter och spridde sig derföre vidt öfver ytan, men hvad Berryer sade, det inträngde djupare. Likaså betydelsefull var den ställning, han innehade utom Kammaren, såsom ledamot af legitimister-na8 ledande utskott. Den rysliga natten kom, då hertiginnan af Orleans framställde grefven af Paris för Kammaren för att för
