Sida 352
nom detta ursprung ”höjt sig öfver massan”, och att det Hr ”hvarje ädlings pligt att icke genom förbindelser med personer, hvilka sakna alla anspråk på att härleda sitt ursprung* ifrån nationens ädlaste — (d. ä. adliga?) — af kora lingar, förnedra sitt namn.” — Det iänder Fru Schwartz till heder, att medan hon sökt att med den strängaste skärpa genomföra sin tendens emot adelns högmod och dess olycksdigra följder, hon ej af denna låtit förleda sig att, såsom eljest är fallet i dylika skönlitteraturens (äfven dramatiska) verk, framställa adelns medlemmar som mönster af uselhet, som nationens afskum, utan tvertom konseqvent velat visa, huruledes endast högmod och fördom kunna neddraga i öfrigt så moraliskt som intellektuellt högt stående personer till klandervärda handlingar.
Derjjemte har förf. i Stephanas (egentligen Elin Mårtensons) lcfnadshistöria låtit oss se, att äfven en man ur folket, sjökapten Mårtenson, kan af en viss högmodskänsla förmås att begå en så hård handling som att förskjuta och förbanna sitt barn för ett förment felsteg, — hvilken handling synes så mycket mer klandervärd, som fadern alls icke ingår i någon undersökning om verkligheten af detta felsteg, begånget under sådana omständigheter som här.
Måhända får dock detta handlingens moment räknas till de osannolikheter, som i ej ringa antal förekomma, och hvaribland man mest frapperas af den, hvarpå intrigens gång till största delen hvilar, och hvarigenom nyfikenheten otvifvelaktigt högligen stegras, — nemligen att Elin-Stephana uppträder, visserligen efter en lång följd af år, bland dem, hvilka förut känt henne, med den säkra förutsättning, att ingen här skulle igenkänna henne. En annan brist, om ock endast en yttre, som vi dock ej kunna underlåta att påpeka, är den vanvårdnad (eller oskicklighet?), hvarmed språket på flera ställen blifvit behandladt, och hvarpå äfvenledes det citerade stycket lemnar exempel i sista strofen: ”förnedra ett nämn, som just genom de minnen, hvilka äro fastade vid detsamma, åligger att hålla det heligt ”
Likväl må kritiken öfverse med dessa brister för förfrs uppenbara sträfvan att medelst sitt arbete uträtta något godt; och läsaren skall äfvenledes lätt försona sig med hvad han i arbetet kan finna felaktigt, genom det spännande intresse, som den skickligt genomförda intrig-väfnaden väcker och underhåller.
10. Tidskrift för Hemmet, tillegnad den Svenska qvinnan. Första häftet.
1 början af detta år utsändes på enskild väg prenumerations-listor till en tidskrift, särskildt afsedd för qvinnan, under ofvan-stående titel; och att idéen, såsom tidsenlig och nyttig, varmt omfattades af allmänheten, visar sig af den mängd prenumeranter (mest fruntimmer), som — utan anlitande af den vanliga, offentliga bokhandelsvägen, — blifvit vunna för företaget. Det har ej kunnat slå fel, att den stigande upplysningen, gående hand i hand med en liflig känsla för jemnlikhet, måste söka bryta de bojor, som
