Sida 333
rikarne bättre nu än förut under Gyulais befäl? Slaget vid Solfe-rino gaf ett afgörande svar härpå. Också berömmes G. såsom en man af synnerligen energisk karakter: kraftig i handling, sträng i grundsatser.
METTERNICH. Den nyligen (Juli 1859) aflidne, bekante österrikiske ministern, furst Metternich härstammade från en gammal slägt, som i tvänne linier vunnit riksgreflig värdighet och isynnerhet haft mycket inflytande i rhenska erkestiften. Hans far, grefve Franz Georg Carl (född d. 9 Mars 1746, död d. 11 Aug. 1818), beträdde den diplomatiska banan i kejserlig österrikisk tjenst, blef begagnad till vigtiga beskickningar, var en tid dirigerande minister i österrikiska Nederländerna och erhöll 1802 riksfurstliga värdigheten. En frukt af hans äktenskap med en friherrinna v. Kagenegg, blef, utom trenne andra söner och en dotter, såsom förstfödd d. 15 Maj 1773 i Koblenz, Clemens Ven-ceslaus Nepomuk Lothar, sedermera furst M. Redan år 1788, i sitt 16:de år, afgick han till universitetet i Strassburg, således på en tid, då förebuden till de franska revolutionsstorraarna ej gernä kunde undgå att störa hans studier, i fall han för dem hade någon allvarligare håg. Ett annat afbrott deruti föranleddes af kejsar Leopold ll:s kröning i Frankfurt (d. 9 Okt. 1790), hvarvid den> unge grefven fungerade som ceremonimästare för katolska afdelnin-gen af westphaliska grefvebänken och sålunda gjorde sitt första försök på hofceremonielets gebit. Derifrån återvände han icke till Strassburg utan till Mainz, der han ända till år 1794 förberedde sig till den diplomatiska banan: denna skulle han egentligen beträda i Haag, men detta blef om intet genom fransmännens segrar; hvarpå grefvarne M., far och son, begåfvo sig till Wien, der den senare förmälde sig, d. 27 Sept. 1795, med grefvinnan Eleonora Kaunitz, en sondotter till store statskansleren, och såmedelst både förstärkte sina relationer och erhöll betydlig förmögenhet. I den anspråkslösa egenskapen af ombud för westphaliska grefvebänken bivistade han derefter fredsunderhandlingarna i Rastadt, vid hvilka hans far var Wienerhofvets förste fullmäktige; hvarpå han (neml. grefve Nepomuk) erhöll den österrikiska gesandtposten i Dresden, hvilkennu, 57 år senare, beklädes af hans son. Från denna stad, der han hade gjort den för honom vigtiga bekantskapen med hertiginnan af Sagan, och der Adam Müller och Pilot först närmat sig honom, begaf han sig om sommaren 1803 till Berlin, för att vara ett observerande vittne till den dåvarande preussiska politikens myckna vacklande, under det han tillika hos den österrikiska ogillade, att den ej vetat till sig ansluta de sydtyska staterna. Ryska kejsaren, som i Potsdam lärt känna honom, önskade honom bestämdt till ministerplatsen i S:t Petersburg; men när Metternich i April 1806 återkom till Paris, fann han sig vara utnämnd till österrikiskt sändebud i Paris, en ända till Napoleons förmätning med erkehertiginnan i många afseenden ganska kinkig och oangenäm plats, som fordrade den unge diplomatens hela orubbliga lugn och
