Sida 474
retelser består Frankrikes kraft, makt och egendomlighet. Resonerande böcker, ja böcker, som uppmana läsaren att vända sig bort från verldens larm och att söka sin tillfredsställelse i efter-sinnandets stilla vrå, hafva här flera tusental köpare och läsare än hundratal i Tyskland: Michelets bok om ”Kärleken”, utgifven på författarens eget förlag, har en afsättning på 25,000 exemplar; redan under första månaden såldes 16,000. Feydeaus ”Fanny” har redan upplefvat den sextonde upplagan och gjort författaren till en rik man. — Vigtigare än alla andra litterära produkter for dagen, var kejsarens proklamation å gathörnen i Maj och hans tryckta adress från Genua till armén. Begge dessa skrifvelser äro säkerligen af kejsarens egen hand. De ådagalägga, att författaren är sin tids största jurnalist; de äro skrifha i en storartad stil och förråda mästerskap i stilen.
Berthold Auerbachs ”Wahrspruch”. Detta det andra dramatiska arbetet af förf. till de bekanta ”Schwarzwalder Dorfge-schichten” hade för några månader sedan blifvit uppfördt i Weimar under publikens lifliga bifall; men stadens blad hade förebrått stycket, att det sökte åstadkomma en omhvälfning af bestående, sedliga begrepp. Författaren, så mycket mer häpen öfver detta tadel, som den moraliska sidan af hans dikter hittills, och med rätta, alltid förblifvit oantastad, har skyndsamligen befordrat ”DeT Wahrspruch” till trycket för att låta hela den läsande publiken bedöm-ma, huruvida denna kritikens förebråelse varit förtjent eller ej. Äf-ven detta stycke håller sig, i enlighet med författarens kända rigt-ning, inom allmogens lif, dock just icke precist den schwarzwald-ska, utan i allmänhet norra Tysklands bondeverld. 1 viss mån har ämnet likhet med det redan uti ”Diethelm’ von Buchenberg” behandlade, i det mordbrand och mened äfven deruti spela hufvud-rollen; dock äro motiverna dertill i här ifrågavarande stycket annorlunda valda än i det andra. Ulrik, son till den fattiga hus-mansenkan Benedicta hade älskat bonden Jocbems dotter; och snart uppkommo mellan dem hemliga förhållanden, som bort helgas genom deras förening för lifstiden. Men ortens rika bönder hade, på grund af ett lagbud) vägrat dem att gifta sig för deras fattigdoms skull, och Mariane hade, för att undgå skammen, gjort slut på sitt lif genom att kasta sig i sjön. ”Hon dränkte sig”, säger bydomaren i pjesen, ”och icke allenast sig sjelf, utan” . . . tillägger han med hemlighetsfull hänsyftning. Vid Dobelsjön, hvars böljor slukat den älskades kropp, hade Ulrik, som häröfver råkat snart sagdt i förtviflan, kort derefter sammanträffat med den man, som mest af alla mot dem vidhållit lagens stränghet; och i sin uppbrusande vrede hadc han velat visa honom samma väg, som han8 offer tagit. Straffet för detta mordiska anslag undergick han på tukthuset; och stycket börjar med att visa honom, efter återkomsten derifrån, vid hans återuppträdande i den by, der han har sitt hem. öfverallt föraktad och försmådd, vid sitt sökande efter arbete med hån eller hotelser afvist från hvarje gård,
