Sida 263
lisen lagt hand på honom i afoigt att komma i besittning af vissa för de spanska Cortes bestämda depescher. Han återsåg Frankrike, då han, enligt uppdrag af Londons borgerskap, lyckönskade Parisarne till fördrifvandet af Bourbonerna af äldre linien.
Sedan han med Bentham stått i förtroligt umgänge ända till dennes död (1832), utgaf han 1835 sin väns nationalekonomiska skrifter. Whigs förbindelse med O’Connell, som störtade partiet, hade också till följd, att Bowring förlorade sitt säte i parlamentet. Den stora striden mot spannmålslagarna hjelpte han till att utkämpa på Underhusets bänkar. Att han slöt sig till Cobden oeh Manchesterskolan, förstås af sig sjelft. Dessa parlamentariska strider och 1847 års skakningar föranläto honom att, mot sin vana, stadna en längre tid i sitt hemland. En så mycket längre utflygt tillät han sig, då han 1849 åter gaf vika för sin gamla reslust. Nu besökte han China (1849—52) och företog 1855 sin beryktade beskickningsresa till Siarn, k varigenom återigen ett ost-asiatiskt land har blifvit öppnadt för den europeiska rörelsen. Såsom ståthållare i Hongkong (sedan 1853), erhöll han tillika uppdrag att bevaka Englands intressen i China.
DAHLMANN. Friedrich Christoph Dahlmann, af en från Sverige härstammande familj, föddes i Wismar i Mecklenburg d. 14 Maj 1785, besökte från 1802—1804 universitetet i Köpenhamn, sedermera det i Halle, och egnade sig företrädesvis åt studium af antiqviteterna. Han ville blifva filolog, speciminerade derpå, efter i förstnämnda Btad aflagda lärdomsprof, för docenturen medelst af-handlingen: Ptdmordia et Suecessus veteris comcediee Atheniensium, och höll vid dervarande universitet föreläsningar på latinska språket öfver Aristophanes. På den politiska vädjobanan uppträdde han först, då han 1813 blifvit extraordinario professor vid universitetet i Kiel och 1815 sekreterare vid de Schleswig-holsteinska prelaternas och riddarneB ständiga deputation. Såsom sådan indrogs han naturligtvis i den just då utbrytande striden mellan återstoden af de gamla ständerna och regeringen; och det blef hans åliggande, att genom politiska flygskrifter försvara de förstnämnda vid den tyska förbundsdagen, såsom det forum, inför hvilket tvisterna skulle afdömmas. Domen utföll likväl till regeringens förmån; och i anledning deraf, att det språk Dahlmann fört i sina stridsskrifter ansågs alltför djerft, stiftades den lag, att alla de promemorior, som hädanefter komme att inlemnas till förbundsdagen, dessförinnan skulle vara underkastade censur. En annan följd för Dahlmann af hans deltagande i dessa förhandlingar var, att han lade filologien ad acta och egnade sig åt studiet af historien och statsrätten. Såsom frukter af hans flit på detta nya fält af lärd forskning nämna vi hans Vita Ansgarii för det af Pertz utgifna verket: Monumenta Germanice históricas hans ”Forschungen anf dem Gebiete der deutschen Geschichte” (Forskningar på den tyska historiens område; 2 bd 1822—23), samt hans ”Chronik der Dith-marsen” (Dithmarsernas krönika, 2 bd 1827). Men som han ge-
