Sida 279
trängts af andra, mera öfverensstämmande med tidehvarfvets smak. Som det bästa alstret af hennes litterära verksamhet kunna hennes memoirer (”Erinnerungen aus meinem Leben”, 1838) anses.
NÅGOT OM FOLKETS POESI.
Sedan vi genom att, i några föregående häften, meddela prof af en naturskalds, Per August Holmgrens poetiska skapelser, fästat våra läsares uppmärksamhet på denna, oftast förbisedda gren af vitterheten, — hafva vi nu genom ett bref från vår äldre naturskald, Pehr Thomasson, fått anledning att ytterligare sysselsätta oss öch läsaren med denna folkets poesi. Vi vilja härvid till en början erinra om den väsentliga skillnad, så väl i begrepp och väsen, mellan Folkets poesi (de dikter, som sjungas af Natur-skalderna, d. ä. af folket) och Folkpoesi (som af Folkskalder diktas för folket). Att döm ma af Pehr Thomassons nyssnämnda bref, hvilket vi här nedanför ordagrant aftrycka, har Thomasson sjelf ej gjort sig fullt reda för denna distinktion, ehuru det onekligen föresväfvar honom, att han, såsom en skald ur folket, bör skrifva annorlunda än ”Folkskalderna” Tegnér och Runeberg,
— efter hvilka han sökt att bilda sig. Pehr Thomasson skrifver till oss:
”Då jag med glädje har funnit att Redacktionen af Samtiden är en litterer domstol, hvars omdöme man kan sätta fullt förtroende till, så tar jag mig härmed friheten att framställa en önskan, den jag hoppas att Redaktionen icke misstycker.
För något öfver ett år sedan utgaf jag följande lilla Diktsamling, hvilken blef alldeles bortglömd bland den digra Jullitteraturen
— ett öde som den måhända äfven förtjenade, men som jag likafullt icke kan fullkomligt gilla\ ty jag är en försökande som vill arbeta mig framåt på poesiens fält, hvarföre ett godt råd och be-höilig tillrättavisning skulle lända mig till obeskridig nytta. * Detta har jag aldrig erhållit af mina recensenter, hvilka merändels dömt min fattiga sångmö utan ransakning. Domen har också blifvit der-efter. En har sagt, ”att jag såsom Folkskald, har ett allt för bög-trafvande och vackert språk.” En annan har förebrådt mig ”min Titel och min oförmåga att anslå nya och originella toner, mäktiga att hänföra nationen.” Båda dessa tillvitelser äro orättvisa. För det första, så har jag aldrig sjelf gifvit mig namn af Folkskald, och for det andra, så äro mina dikter icke hållna i ett högre språk än en och hvar kan begripa. Man missförstår helt och hållet folket, då man tror att det icke fäster afseende vid formen och språket. I min tanka bör det icke gifvas någon särskild poesi för folket, och det gifves icke heller någon för närvarande; ty Tegnér och Runeberg läsas och beundras i den ringaste hydda, kanske
