Sida 65
träffades äfven han af domstolens utlåtande, att företaget var en moralisk nedrighet.
G. var också deputerad, i det han representerade den lilla staden Bourganeuf, Regeringen förfogade öfver en del af derva-rande valmän, och Girardin köpte flera röster för penningar. Dock föregick intet val utan att han blef erinrad om sitt sätt att göra affärer och blef offentligt skymfad. En gång uppträdde såsom motkandidat en af ledamöterna i kassationsdomstolen, Boysin de Gartems, ”icke af politisk ärelystnad, utan emedan det vore en skam, om en sådan man som Girardin skulle få representera den minsta ort i Frånkrike.” En annan gång gåfvo de oberoende valmännen, för att lemna G. en måttstock på huru de värderade hans meriter, sina röster åt förre galerslafven och polisspionen Vidocq. En gång blef Girardin af andra kammaren utstött, dock icke för sitt oredliga förfarande vid valen, utan emedan han af okunnighet om sin födelseort ej kunde bevisa sin egenskap af fransman. Följande året kom han dock åter och blef sedan dess tolererad.
Under skandalprocessernas „ blomstring kunde man med skäl förvänta, att äfven mot Girardin en och annan anklagelse skulle, förekomma. Så mycket större blef förvåningen, då han sjelf uppträdde såsom åklagare och med dygdesam harm afslöjade några schacker-affärer och bestickningar. Regeringen hade negligerat honom, och han ville nu visa, att han var en farlig man. Han dref det så långt, att man öfverlemnade honom till Pärsdomstolen såsom belackare. Processen upptog en enda session (d. 22 Juli 1847) och slutades med en frikännelse.
Under Februari-dagarne var Girardin mycket rörlig; han inträngde under den allmänna rådlösheten i Tuilerierna och mottog ur Ludvig Philips -egna händer afsägelse-akten. Ungefär ett år senare samlade sig republikanerna, som nu voro herrar Öfver situationen, till en dödsfest vid Armand Carrels graf. Plötsligt stod Girardin bland dem. Med flytande tårar talade han så skönt om de döda, om Frankrike, om Republiken, att alla omfamnade honom. Då denna komedi var utspelt, hvässte han sin penna till de skoningslösaste anfall mot Carrels vänner; och snart derpå gick han såsom förtrogen ut och in i Elyséepalatset. Efter den 2 December antog han en oppositionell hållning, med hvilken han, såsom alltid, visste att förträffligt förena sina personliga intressen. En tid bortåt drog han sig tillbaka från ”La Presse.” För närvarande skrifver han för prins Napoleon, i afsigt att framställa honom som representant af franska liberalismen.
PFEIFFER, Ida. Denna bekanta qvinnliga turist var född 1790 i Wien och hette i sitt familjenamn Reyer. Sedan Fru Pfeif* fer förlorat sin man och gift bort sina barn samt alltså stod ensam i sitt hem, lemnade hon detta för att tillfredsställa sin lust för resor. Hon bereste då först 1842 Turkiet, Palestina och Egypten; sedan, 1845, Skandinavien och Island, öfver hvilka begge
samtiden. 5
