Sida 347
ålder troget oeh nitiskt tjenat så väl konsten gom sitt bof; hvart emot han sedermera, vid Prager-konservatoriets 50-åriga jubileum, fick mottaga; vedermälen af ett erkännande och en hyllning, hvilka med rätta tillkommo honom redan såsom tyska tpnkoostnä-rernes senior. De förolämpningar, som vederforos honom i Cassel, skulle visserligen förr hafva föranlåtit honom att taga afsked, om ej den gamle mästaren, som för sitt nöje idkar botanik, ej haft så svårt att skiljas från sina trädgårdar och växthus.
Spohr har under den långa tidrymden af sin fortfarande produktivitet skördat mycken ära och så väl i Tyskland som i utlandet vunnit stor ryktbarhet. Emellertid har detta rykte dock ej visat sig vara nog varaktigt, för att motstå de starkare eleménternä af en musikalisk nutid. Spohr är väsentligen elegisk, och detta i så öfvervägande grad, att hans elegi gränsar till sliskighet. Den' tyska operan efter hans tid söker att skarpare karakterisera, men är dock ej särdeles rik på melodier. Af Spohrs operor har blott en enda bibehållit sig på scenen, dock icke ”Faust”, ehuru man måste räkna festpolonäsen till den tyska nationens älskiingsstyc-ken, icke heller ”Zemir och Azor”, oaktadt ljufheten af den veka tjusning, som här täflar med den italienska Bellini, utan allenast ”Jessonda.” Af hans gånger fortlefva också endast några få i folkets niun, såsom ”Rosens bild” m. fl.
TOCQUEVILLE. ”Vår tids Montesquieu”^ Alexis Charles Henri Ciével de Tocqueville, som af Times redan förut hade angifvits såsom död, har den 16 sistlidne April verkligen aflidit. Född år 1803 och afkomling af en legitimistisk familj, den namnkunniga slägten Malesherbes, var han under restaurationen assistent i några juridiska embetsverk, till dess att en resa till Amerika, dit han å statens vägnar skickades att studera dervarande fångväsende, blef för honom sjelf i så måtto af högsta vigt, som den gaf honom anledning till hans verk ”Om demokratien i Amerika.” Böjelsen för politiska och historiskt-filosofiska studier, hvilkas första gedigna resultat blef den nyssnämnda boken, förefanns hos honom redan från hans tidigare ungdom, och med desto större ifver och framgång fortskred han nu på den en gång beträdda banan. Hans andra verk: ”L’ancien régime et la révolution”, en högst skarpsinnig undersökning angående orsakerna till 1789 års omstörtning, gjorde ändå mycket mer uppseende än det förra; och från den tiden var han en namnkunnig person, som äfven tillvann sig offentligt förtroende och efterhand steg till de högsta värdigheter i staten. Såsom deputerad sedan 1839 för La Manche, tog han plats på oppositionens bänkar. Efter Februari-revolutionen blef han medlem af konstituerande och legislativa församlingarna, och uti det i Juni 1849 bildade kabinettet öfverlemnades åt honom af general Cavaignac ut-rikes-portföljen. Den napoleonska statskuppen förorsakade dock äfven hans fall, oeh med fängelse fick han plikta för sitt trogna deltagande i sitt fäderneslands politiska utveckling. Sedermera har han lefvat i Paris Bkiljd från de - offentliga angelägenheterna. Bland
