Sida 560
Eugène Beauharnais’ memoirer. Dessa memoirer innehålla en mängd specialiteter rörande den ställning, denne son till kreolskan Josephine Beauharnais intog till sin styflfar Napoleon. Äfven sedan Eugène blifvit vicekonung af Italien, och sedan man med förespeglingen om sjelfständighet dårat de lättrogne Italienar-ne, som alltid först då inse sin villfarelse, när det är för sent, bestämde Napoleon allt hvad som skulle ske ända in i de minsta detaljer; och den s. k. vicekonungen innehade ungefär samma ställning som en kontorist i ett handelshus. Eugène var en flitig och tacksam lärjunge, som ej kände till någon högre lycka än sin herres belåtenhet. Sinnesstämningen i Italien var mycket ogynnsam för fransmännen: Piemont var förbittradt öfver förlusten af sin nationalitet, ty det var sönderstyckadt i franska departementer; Toscana återfordrade sitt regenthus, påfven hade förlorat sina legationer; Neapel kunde endast genom en fransk armé under Gou-vion de S:t Cyr afhålias från att sluta sig till Österrike. Eugène bief tvungen att fördubbla de redan dessförinnan tunga pålagorna, Napoleon begärde ständigt flera rekryter för sin franska armé, Italien måste aflåta åt honom så många sådana han föreskref, och Massena, en ”ädel” marskalk, utplundrade italienarne högst oför-skämdt, hvarutinnan han i början fann ett stöd i Napoleon. Denne förfor äfven despotiskt i hjertats angelägenheter; sålunda måste en af de nybakade Rhen förbund skonungarne gifva Eugène Beauharnais, numer prins Eugène, till gemål sin dotter (Augusta af Bayern, som var förlofvad med prins Carl af Baden, hvilken hon älskade); och Napoleon afgjorde saken helt kort och godt dermed, att han skref till Eugène: ”Jag har arrangerat ett giftermål mellan dig och prinsessan Augusta.” Han tilläde, att prinsen, redan tolf timmar sedan denna skrifvelse kommit honom tillhanda, borde vara på väg till München. Då han anländt dit, träffade han der kejsaren, som gaf honom förhoppning om italienska kronan. Detta var i December 1805. Ar 1806 anför Eugène oafbrutet klagomål öfver de skamlösa plundringar och utpressningar, som Massena fortfarande tillät sig, och i hvilka nu Marmont täflade med honom; Eugène bad, att det måtte förunnas honom, att från annat håll anskaffa de penningar, som dessa båda stulit eller slagit under sig; men derom ville Napoleon ej höra talas, utan yrkade, att Massena skulle ersätta
150,000 och Marmont 325,000 francs för qvicksilfver, som de från grufvorna vid Idria under hand försålt för egen räkning.
Maria Theresias hemliga rådgifvare. I familje-arki-vet uti slottet Czech, i Mähren, har professorn vid universitetet i Wien, Theodor von Karajan upptäckt en del af den förtroliga bref-vexling, som fördes mellan kejsarinnan Maria Theresia och hennes ”ministre particulier”, grefve, sedermera fursten Emanuel Sylva Tarouca. Denne var en son af det portugisiska sändebudet med samma namn, hade följt med sin far till Österrike, och hade under prins Eugène deltagit i slagena vid Peterwardein och Belgrad. Sedermera användes han vid förvaltningen af Nederländerna, dels
