Sida 327
SAMTIDS-PORTRÅTTER
FRU TORSSLOW.
Menniskan kan före den lekamliga dödens inträffande redan vara, hvad man brukar kalla, ”moraliter” eller psykiskt död, — då nemligen all verksamhet dör bort, då menniskans kraft förlamas och förtvinar. Bjertast framstår detta, då en konstnär eller konstnärinna träffas af en dylik andligt-lekamlig död under lifvets fortvaro, då han eller hon måste upphöra att verka och förnöja sina samtida samt efterhand af dem förglömmas; och en dramatisk artist, som träffas af ett dylikt Öde, lider en konstnärsdöd utan hopp om uppståndelse, seende sjelfva sitt konstmaterial, sin person af sjukdom förintad. Har då denna, så som den nyligen af-lidna Fru Torsslow, varit inspirerad af sin konst, haft ett varmt konstnärshjerta och en liflig konstnärssjäl, då är säkert detta psykiska bortdöende lika smärtsamt som de lekamliga plågor, hvilka bereda den kroppsliga upplösningen.
Fru Bara Fredrika Torsslow lemnade för alltid scenen 1853 och jorden sex år derefter, d. 18 Juni d. å., nära 64 år gammal. Som Sara Strömstedt tidigt röjde sceniska anlag, insattes hon vid 13 års ålder, 1808, i kongl. teaterns elevskola; och sedan hon genomgått den der meddelade elementära undervisningen, anförtroddes hon i och för sin konstnärliga bildning åt den då så berömda skådespelerskan Fru Ruckman, i hvilkens hus hon upptogs. 1829 ingick M:ll Strömstedt äktenskap med den frejdade skådespelaren Torsslow och har under dessa begge namn tillhört vår scen såsom en af dess yppersta prydnader. Då Torsslow 1834 lemnade kungliga teatern och öfvertog ledningen af Djurgårds-scenen, följde hans fru honom dit, äfvensom sedermera till Mindre teatern, der hon firade sina sista triumfer. Om hon ock alltid var lika god skådespelerska, har man dock med skäl anmärkt, att hon på dessa mindre scener syntes allt. för stor, i det hon ej (så som hennes make) förmådde modifiera den. konstnärsglöd, som brann inom henne, efter den olika scenen och den lägre dramatiska arten: ”hon kunde icke helt och hållet hindra — (för att nyttja en annan tidnings ord) — att, medan komedien log i hennes öga och på hennes mun, tragedien ännu höll sig qvar på pannan och i rösten.”
Bland roller, hvari Fru T. utmärkt sig, förtjena företrädesvis att nämnas: Elisabeth i ”Maria Stuart”, Virginia, Lady Macbeth, Jéiicretia Borgia, Gudule uti ”Ringaren i Notre Dame”, Lady Marlbormtgh i ”Ett glas vatten”, värdshusvärdinnan i ”En koja och ditt hjerta.”
