Sida 407
märka sig i stället genom den fnllständighet och trohet, hvarmed de återgifva det fysiska lifvet, och han utgör i detta hänseende en motsats till sina yngre samtida, den idealistiske Phidias, som san* nolikt aldrig utfört något genrestycke. Dennes medtäflare, Polyklet från Argos, hvilken först lyckats att i plastiska former fixera Here-idealet, likasom den förre Zeus-idealet, skapade i genren blott några atletstatyer. Den plastiska genrekonstens egentliga blomstrings-tid i antika verlden infaller under perioden för den yngre attiska skolan, hvars utmärktaste representant var Praxiteles, skaparen af den Knidiska Afrodite och af Erosbilden i Thespia. Dennes utmärkta anseende grundar sig icke allenast på hans gudabilder, utan isynnerhet på hans Step/ianusa, d. v. s. kransbinderskan, samt tvänne andra statyer, signa jientis matronce et meretricis gau-dentis9 ”den gråtande matronan och den leende glädjeflickan.” Ly-sippos från Sikyon är troligtvis den, man bör tillskrifva ”den bedjande gossen”, ett af de värderikaste bildverken i Berlinska Museet. Hvad styckets situation angår, erkännes allmänt, att gossen föreställes bedjande; och detta är utom allt tvifvel, då vi erinra oss, att Greken under Bin bön utbredde händerna åt det håll, der han tänkte sig guden närvarande, således i de flesta fall mot himmelen. En närmare förklaring af Visconti har mycket, som talar för sig; enligt honom är den bedjande en segrare i något af de för gossar stiftade kämpaspelen. Den glada andakten af en sådan bön afspeglar sig på det älskliga ansigtet, och tillika röja redan de ännu späda kroppsformerna det fördelaktiga inflytandet af Öfningar-ne på palästran. Hos en annan malmstaty i Oapitolium förklarar sig situationen helt och hållet af sig sjelf. En gosse har under gåendet ränt in en törntagg i foten och söker nu, sittande på en sten på fältet, med största varsamhet att utdraga densamma. Wel-cker prisar denna bildstod för den utomordentliga trohet, hvarmed alla rörelser, ålderns karakter och kroppsformerna äro kopierade efter lifvet; isynnerhet beundransvärdt är uttrycket af uppmärksamhet i ansigtsdragen. Äfven hos ett annat genrestycke i Capito-linska Museet innebär situationen sin egen förklaring. En präktig liten, trind och fetlagd pojke har fått fatt på en gås, hvilken han, under det hon stretar emot och söker slita sig lös, bemödar sig att fasthålla; och härunder får muskel styrkan i de barnsliga lemmarna follt spelrum att göra sig gällande. Professor Overbeck har rätt, då han säger, att hvarken nutidens eller forntidens konst skapat fullkomligare barnaformer, och att ett sprittande lif röjer sig i gossenB rörliga ansigtsdrag. Af de nyssnämnda trenne verken finnas kopior snart sagdt i hvarje Museum, just derföre att de äro de berömdaste af de genrestycken af den antika plastiken, som bibehållit sig intill vår tid. Samma oskuldsfulla naivetet och samma idylliska anda äro jemväl de rådande dragena hos astragal-spe-lerskan eller flickan med tämingsspelet i Berlin, en bildstod, hos hvilken konstnären på ett alldeles oöfverträffligt sätt lyckats framställa uttrycket af barnslig glädtighet.
