Sida 118
Mormonerna (slut)
gen i landet, bland hvilken den mening böljade göra sig gällande, att de heliges aftåg blott varit en krigslist, åsyftande att uppvigla indianerna och med deras tillhjelp återeröfra Nanvoo. 1 September 1846 sammanrotade sig derföre distriktets invånare och fördrefvo de sista helgonen och tempelbyggarne efter tre dagars motstånd.
Mormonsk fanatism och med amerikanska förhållanden obekanta skriftställare hafva framställt detta de heliges uttåg såsom något utomordentligt. Enligt deras försäkran skall verlden ej hafva setl något dylikt alltsedan Israeliternas uttåg ur Egypten under Morses. Denna öfverdrift tarfvar emellertid ingen lång vederläggning. Att de helige förherrligade sina bedrifter såsom gudomliga uppenbarelser, är naturligt: en vandring genom ödemarken var till och med ett förträffligt medel att förhöja styrkan af deras visionära föreställningssätt. Om ock. ”molnet om dagen” och ”eldstoden om natten” ingenstädes voro synliga, stodo de dock ständigt för de troendes öga: hvar och en såg och kände underverk. Då Brig* ham Young, som under hela resan var för sjuk för att kunna gå ur vagnen, ankom till Saltsjödalen, kom plötsligen en ny anda öf-ver honom. Han stod upp, vandrade omkring och pekade på spetsen af ett högt berg, som syntes på afstånd; der, förklarade han, hade just nu profeten Joseph Smith uppenbarat sig för honom och förkunnat, att der vore den plats, hvarest de skulle finna frid och lycksalighet. Genast beslöts att stanna här och på den angifna punkten uppbygga det nya templet. De utståndna besvärligheterna förglömdes snart och voro i sjelfva verket jemförelsevis obetydliga. Hundratals spridda pionnierer hade redan före Mormonernas uttåg till Saltsjön under vägen till Oregon gjort denna resa,, utan att vara ledda af någon annan bevekelsegrnnd än böjelse för förändring eller vinningslystnad. Mellan de lidanden och faror, dessa voro underkastade, och de obeqvämligheter, som voro förenade med en väl oeh med framgång organiserad utvandring af flera tusende af en religiös idé ledda och till ömsesidigt bistånd förbundna menniskor, kan ingen jemförelse ega rum. I Juli 1847 hade en förtrupp af 143 man med 70 vagnar ankommit till Saltsjödalen. De företogo genast jordbruksarbeten, uppbyggde hyddor och träffade anstalter att herbergera de efterkommande. Mot slutet af året var här en befolkning af 4000 själar församlad, alla med energi arbetande för sitt lifsuppehälle. Jorden kostade intet; oeh alla penningar och ego** delar, som man medförde från Nanvoo, kunde således användaa till andra, ändamål. Två år derefter var hela församlingen föll** komligt hemmastadd och ordnad på det bästa. Likväl uteblefva
Källa: Project Runeberg ·