Samtiden. 1859

till London, hade han blifvit bekant med dåvarande brittiska thron-arfvingen, prinsessan Augusta Charlotta, enda dotter till prinsen-regenten, sedermera konung Georg IV, och hade gjort ett sådant intryck på hennes hjerta, att hon sjelf yttrade sig ej vilja hafva någon annan än denne prins till gemål samt också verkligen ge-nomdref denna sin önskan. Det var dervid en helt egen skickelse, att han redan då kom att stå i vägen för prinsen af Oranien, åt hvilken prinsessans hand förut varit ämnad, men mot hvilken hon förklarade sig ega en afgjord motvilja, och som i en långt senare tid för andra gången måste uti L. se en lycklig medtäflare. Emellertid blef prins L. genom en kurir, som upphann honom i Berlin, återkallad till England: han blef nu genom en parlamentsakt af den 27 Mars 1816 naturaliserad, erhöll en inkomst af 80,000 Pd, titel af hertig af Kendal jemte pärsvärdighet och rang näst prin-sarae af kongliga huset; han befordrades sedermera till fältmarskalk och ledamot af rådet. Efter dessa lysande utmärkelser blef han d. 2 Maj 1816 förenad med ofvannämnda prinsessa; men detta äktenskap blef beklagligtvis lika kort, som det var lyckligt genom de båda makarnes ömsesidiga kärlek och likstämmighet till karakter. Hon dog d. 5 Nov. 1817, sedan hon blifvit förlöst med en dödfödd prins. Enklingens djupa smärta befäste ytterligare de sympatier, som hans väsende redan förvärfvat honom hos engelska folket, som sätter ett så högt värde på familjelifvet och nu med honom sörjde den hädangångna. Han tillbragte nu flera år i stilla enslighet, än i London, än på landtgodset Claremont, der han lef-vat tillsammans med den saknade, och som var en föräring af parlamentet, och iakttog fortfarande en hållning, som var egnad att tillförsäkra honom allas aktning; hvarjemte han af sina rika inkomster gjorde det förnuftigaste och mest välvilliga bruk.

Först mot slutet af 1820:talet indrogs L. på den politiska skådeplatsen, på hvilken han derefter skulle komma att spela en vigtig roll. Då för grekerna söktes en regent ur någon europeisk dynasti, föll valet först på Leopold; såsom en prins, som på en gång stod i relationer till de begge hufvudsakligaste motstån-darne, Ryssland och England, och hvars förhållanden i öfrigt icke gaf hvarken den ena eller andra någon anledning till misstankar. Den 3 Februari 1830 erbjöds honom af England, Frankrike och Ryssland denna värdighet, och den 11 Februari mottog han den, likväl under ett förbehåll, som gjorde det för honom möjligt att den 11 Maj definitivt afsäga sig tillbudet, och det af orsaker, som gjorde stor heder åt hans politiska skarpsinnighet, och hvilka i det följande blifvit alltför tillräckligt bekräftade, i det nemligen gränserna för den nya staten blifvit bestämda på ett sätt, hvaraf det var att förutse, att han ej så lätt och snart borde förvänta hvarken inre lugn eller yttre förkofran. Då prinsen sålunda visade ifrån sig en krona, torde han ej hafva anat, att det ej för alltid skulle stadna dervid och efter föga mer än ett års förlopp en annan thron skulle komma att erbjudas honom. Julirevolutionen utbröt; den hadc till följd Belgiens lösryckande från Batavien, och