Samtiden. 1859

håns efterkommande på ett så eget sätt, att det äfven på de aflägsrtaste ättlingar öfverförer alla regentdygder. Man kan således ej egetitligen säga, att någon blir Sultan. Så snart han ut-Släppes från eunukerna och qvinnorna, är han straxt en statsman, en krigare, ett trones ljus, som sprider sitt sken öfver tre verldsdelar. Sultanen Abdul Meschid behöfde också verkligen gaftska angeläget detta underbara blod. Hans stat var i krig med Mehemed Ali af Egypten och egde hvarken en här eller en flotta; den förra hade, upplöst genom slaget vid Nisib, blifvit förströdd i alla väderstreck, och den senare hade öfvergått i se-grarnes våld. Man hade ännu ej gjort sig rätt reda för det olyckliga tillståndets hela vidd, då Sultanen Mahmudi kallade sonen till sin dödsbädd (den 1 Juli 1839) for att med sina sista ord anbefalla honom trohet för reformens sak; men redan under de näst-foljande dagarne blef det uppenbart, att Mehemed Ali ej genom någon vapenmakt stod att hindra från att flra sin nästa Beiråms-fest uti Aja Achmedija; på den tiden var frasen om ”den sjuke mannen” mer tillämplig än någonsin, och då förvärfvade sig den vesteuropeiska diplomatien också verkligen förtjensten af hans råddning.

En af A. Meschids första handlingar var undertecknandet af Hattischerifen af Giilhane, och derigenom tillkännagaf han sig såsom fortsättande verkställare at sin faders reformverk. Vid detta såsom vid alla andra tillfällen gjorde han dock endast hvad som fbreskrefs honom; ty hans moder, den s. k. Walide-Sultaneu, ett klokt och energiskt fruntimmer, hade ända till sin död (d. 2 Maj 1853) ärendenas verkliga ledning i sin hand. Det var hon, som skapade nästan alla osmaniska storheter, såsom: Risa Pascha, Mehemed Ali Pascha, Fethi Achmed Pascha och framför allt reformens svärd, Muschir Omer. Uti sitt enkesäte Beschik Tasch, till höger och venster omgifvet af Sultanens begge palatser, Tschera-gan oeh Beglerbey, befann hon sig också just riktigt i händelsernas medelpunkt; och af pietet vägrade henne sonen aldrig sin lydnad. Deremot sörjde hon med den ifrigaste hängifvetthet för hvad som låg den unge herrskaren synnerligen om hjertat. När den nästföre Beiramsfesten inträffande fastemånaden, Ramasan kallad, var inne, så genomfor hon hela staden och omgifvande trakten på qvinnorekognoscering, mönstrade skönheterna, som föreställdes henne,, och medförde den oklanderligaste till gemål åt Sultanen. Så var hvnrje hennes sons hustru hennes kreatur, och denna omständighet gjorde hennes inflytande på honom alldeles oemotståndligt.

Wafide förblef dock, oaktadt hennes energi och klokhet, ett fruntimmer, och hennes intressen, ja till och med hennes kapriser, gällde för henne mången gång högre än ett konseqvent genomförande af hemVes aflidne gemåls politiska testamente; och om än dett inre politikens fortfarande vacklande ej helt och hållet hade sin grund i nyssnämnda omständighet, så bidrog den åtminstone mycket dertill. Abdul Meschid sysselsattes emellertid med sina baretnsftföjder, för hvilka hatos helsa i början syntes vilja duka