Samtiden. 1859

lysande skarpsinne allt fullständigare utredt tyska språkets bildningsgång och samtidigt härmed sökt bringa ljns och ordning i åtskilliga andra, afsides belägna och hittills förborgade, vägar och stigar af det tyska national-lifvet. Vi erinra blott om hans ”Tyska rättsantiqviteter” (Deutsche RechtsalterthUmer), hans ”Tyska mythologie” (Deutsche Mythologie), ”Tysklands visa tänkespråk” (Deutsche Weisthümer),'samt slutligen om hans ”Tyska sagor för barna-verlden och hemmet” (Deutsche Kinder- och Hausmärchen), som han utgaf i förening med sin bror Wilhelm. Många monografier af J. Grimm äro upptagna i M. Haupts ”Tidskrift för tysk fornkun-skap” (Zeitschrift fiir Deutsches Alterthum), äfvensom i akademiens i Berlin memoirer; och bland dessa senare bar isynnerhet hans äf-ven särskildt aftryckta afhandling ”Om språkets ursprung”, vunnit stor namnkunnighet. I företalet till Merkels Lex Salica afhandla-de J. Grimm den ”Malbergska glossan”, hvarjemte han utgifvit flera upplagor af äldre språkminnesmärken, bland annat Silva de romances viejos, en gammal högtysk mellanradig öfversättning af latinska kyrkosånger, de anglosachsiska dikterna ”Andreas” och ”Elene”, ”Det 10:de och ll:te århundradets latinska kyrkosånger”,' ”Medeltidens skaldestycken öfver kon. Fredrik 1 af Hohenstaufen”, af hvilka några samtidiga med denne furste, andra från närmast påföljande tid. I sin upplaga af ”Reinhard Fuchs” (Mickel Räf) förenade J. Grimm den medelhögtyska Reinhart, den nederländska Reinaert och andra tyska och latinska dikter tillhörande medeltidens djursaga, öfver hvars utveckling och egendomligheter inledningen till upplagan meddelar högst intressanta upplysningar.

Wilhelm Karl Grimm, Jakobs yngre broder, född d. 24 Febr. 1786, följde i sina första studier samma väg som denne och har allt framgent på vetenskapens område varit hans trogna medarbetare. Såsom frukter af hans studier på den tyska språkforskningens och medeltidspoesiens gebit förtjena i främsta rummet att nämnas: hans upplagor af ”Grave Ruodolf” (Gref Rudolf), af ”Hii-debrandsvisan”, af ”Freidenk”, af ”Rosengården” (Rosengarten), af Werner von Niederrheins ”Veronica”, af ”Die goldne Schmiede” (Gyllene Smedjan), af Conrad von Wflrzburgs ”Sylvester”, af ”Atis och Prophilias” och slutligen af ”Altdeutsche Gespräche” (Forntyska samtal). — Redan förut hade Wilhelm Grimm utgifvit en öfversättning af ”Forndanska hjeltesånger”, äfvensom en undersökning öfver tyska runor och en antologi, ”Den tyska hjeitesa-gan”, jemte en inledning Öfver dess ursprung och ytterligare utveckling. Hans JExhortatio ad plebem christianam innehåller äfven en afhandling öfver de 8. k. ”Glossœ Càsellanœ”, som äro ett bland de äldsta tyska språkminnesmärkena, samt en afhandling ”om betydelsen af de tyska fingernamnen.” Vidare skref W. Grimm ytterligare tvänne afhandlingar, en ”om Sagan beträffande ursprunget af Christusbilderna”, och en annan ”Om Freidank.” Ännu vigtigare än dessa monografier blefvo de arbeten, han gemensamt med sin bror utförde : utom skrifterna ”Altdeutsche Wälder” (Forntyska skogar), ”Deutsche Sageri’ (Tyska sagor), ”Irische Elfenmärchen” (Ir-