Samtiden. 1859

välmenta ocb kloka Österrikes rådslag voro, b vilka M., ännn vid sitt personliga samtal med Napoleon i Dresden, med omisskänlig fasthet, värdighet och moderation representerade. Sä snart Österrike insett, att Napoleon ej stod att bringa till någon allvarlig eftergift, förklarade det krig och sföt sig öppet till de allierade, med hvilka Metternich redan på förhand, vid en hemlig sammankomst i Gitschin, hade träffat aftai för det ena så väl som för det andra fallet. Vigten af denna anslutning blef också fullständigt erkänd; och Österrike erhöll ej allenast första rummet i alliansen, utan åt det anförtroddes ock speciellt underhandlingarne med de sydtyska staterna. Genom fördraget i Eied, som d. 8 Oktober 1813 afslöts med Bayern, och hvarigenom åt denna stat garanterades dess besittning gar i statu guo och fortvarandet af dess suveränitet, tog man på förhand ett afgörande steg mot så väl deras förhoppningar, hvilka önskade ett fullkomligt återgående till det gamla, som emot deras, hvilka ville se ett alldeles nytt Tyskland upprättadt. Sista aftonen af slaget vid Leipzig blef M. upphöjd till österrikisk furstevärdighet, fastän den äldre, riksfurstliga värdigheten endast varit husets senior medgifven. Han spelade också framgent en framstående, lysande roll vid de många följande freds- och alliansunderhandlingarna, och isynnerhet vid Wienerkongressen. Man kan betvifla, om han just personligen skulle hafva kunnat ändra mycket vid sakernas gång. Likväl var det mot honom de missnöjdas vrede rigta-des, helst han också i hela sitt väsende bar en diplomats falla prägel, en menniskoklass, som var långt ifrån omtyckt af sådana män som en Stein och en Blticher. De följande kongresserna i Aachen, Troppau, Laibach och Verona, tillika med de dermed förknippade reaktionsåtgärderna i Tyskland, voro också icke egnade att minska Metternichs genom underhandlingarna i Paris och Wien redan grundlagda impopularitet. Det då för tiden herrskande sy-stemet hade icke han uppfunnit, lika litet som någon annan ensam gjorde det, och han representerade det jemförelsevis med moderation; men den framstående ställning, han innehade, de ärebetygei-ser och värdigheter, som hopades på honom, har han naturligtvis måst betala dermed, att den harm, som systemet framkallade, vände sig företrädesvis mot honom. Den anti-grekiska politik, i hvil-ken Österrike med England tog initiativet, torde mindre hafva här-flutit från den grekiska resningens revolutionära karakter, än från hans misstroende till Hyssland, men försämrade dock, såsom sinnena då voro stämda, väsentligen hans ståndpunkt i den allmänna opinionen. Hvad han under åren 1827—29 gjorde för att tillintetgöra Rysslands planer, höljde sig i djupt mörker. Men under det han nu var belastad med sådan impopularitet, hvilken för öfrigt ingalunda gällde hans enligt allas vittnesbörd intagande individualitet, som förmådde personligen vinna till och med en Rotteck, nian endast hans politiska åtgöranden, tillväxte likväl ständigt hans anseende inom kabinetterna, helst det mer och mer omgafs af ålderdomens, vanans och framgångens nimbus. Äfven i sjelfva Österrike bibehöll han sin höga ståndpunkt, och 1835 års thron-