Samtiden. 1859

har jag ej ansett mig böra helt och hållet utesluta dem, för att möjligen vinna ett fåfängligt och lätt bortdoffcande beröm för ”konstnärlig afrundning” m. m., fraser, hvarmed någon sträng ”kritikus” vill låta förstå, att han kastat en blick i en spränglärd tysk bok om den ”spekulativa estetiken” eller i en filosofiskt djupsinnig och ”logiskt bindande” afhandling ”om det sköna och konsten”.

Alexis var väl ej heller okunnig i denna del af de allt systematiserande Tyskarnes litteratur, ja! han hade till och med varit fångad i deras vidtomfattande filosofiska nät, men händelsevis kom han att öppna ögonen och fann, att han verkligen kunde se, när han upplät de af honom sjelf, liksom af mången annan, tillslutna luckorna för fönstren i sin själs eller, om du så vill, kropps vindskupor.

Hvad såg han då? Jo! han såg en mängd stora maskor på det ofantliga tyska filosofiska nätet, hvarur hvem som helst, till och med en hvalfisk, kunde krypa ut. Innanföre såg han en hi-skelig mängd stora och små filosofer sitta och blunda med den mest högtidliga och djupsinniga min i verlden. Han log, stack så ut sitt hufvud vexelvis ur den ena eller andra maskan och ropade åt tyskarna derinne, liksom han fordom ropat åt prostfars Jöns: ”titt ut Jöns!” Men då filosoferna sutto lika sjelfkloka, blinda och stela som förut, tyckte han sig saklöst kunna krypa ut hel och hållen och sätta sig utanföre och skratta.

Hans ungdom likasom han sjelf hade för det mesta varit allvarsam. ”Jag var gammal, när jag var ung”, sade han, ”derföre blir jag visst ung, när jag blir gammal”. Lifvet hade från begynnelsen visat sig upp och ned för honom, derföre log han, när allt stjelptes om, ty han var osäker om den rigtiga syn- eller ståndpunktens beskaffenhet. För honom visade det sig som en synvilla, likt dessa hägringar i luften, som afspegla verkligheten på ett sätt, som blir löjligt, ty den visar sig upp- och nedvänd. Man kallar det ”underbart” och ”skönt”, hvarigenom man får ett klart begrepp om dessa ords betydelse och motsvarighet i den sinliga verkligheten.

Man må derföre ej undra på om Alexis ofta öfverfölls af en oöfvervinnelig skrattlystnad, när han såg sig omkring i mennisko-verlden, der allting då visade sig för honom ur en löjlig dager, ej minst han sjelf, som var en liten verld för sig (”mikrokosm”), hvari den stora delvis afspeglade sig, liksom rörelsen på gatan i en reflexions-spegel i ett nyfiket och sysslolöst herrskaps fönster.

”Jag är det hela styckevis”, sade han; ”som teoretiswande måste jag derföre f^ea^tyskarna, mina stora läromästare, vara högtidlig, allvarsam och tvärsäker; som poetiserande måste jag liksom poeterna vara svärmande, smäktande och stormande efter omständigheterna och tala om huru lycklig jag är, när det öfverjordiskt sköna idealet nalkas mig med sina läppar och sin famn, som ej kunna fresta mig till någon synd, emedan de ej hafva ens en solstråles verklighet; men som praktiserande afkastar jag de skiftande maskerna och synes som jag är. Då blandar jag för ombyte skull teori och poesi och praxis om hvarandra och roar mig åt det