Samtiden. 1859

ska ryttare, slog han dem efter en strid af flera timmar. I den större träffningen vid Mendigora, d. 16 Juli, fick afdelningen af det kongl. gardet ordres att angripa fiendens center. O’Donnell med sitt folk var här bland de första, som bestego de af carlisterna försvarade höjderna.

Vid ett annat tillfälle visade O’Donnell mycken själsnärvaro och lycklig rådighet. På vägen utanför Estrella, mot hvilken högra flygeln af en starkare stridsmakt stödde sig, hade han nemli-gen fått uppdrag att betäcka ett batteri. Den 2 September om aftonen erfor han, att ett betydligt antal carlister voro i antågande på denna af honom besatta väg, äfvensom att hans förposter ej hade tillräcklig ammunition. Så snart han uppnått höjderna, blef han varse fiendens kringströfvande ”blänkare”, åtföljde af slutna leder af fotfolk och rytteri. 1 denna belägenhet nödgades O’Donnell qvarlemna fyra kompanier till betäckning af den höjdsträckningen motsatta sidan, så att han endast kunde disponera 2 kompanier utan allt kavalleri för att motstå fiendens påträngande. Emellertid begagnade han lugnt sin ställning, som för fienden dolde hans klena styrka; han indrog sina blänkare, utsträckte slagt-linien så mycket som möjligt, lät gifva eld och ryckte framåt. Illusionen verkade. Carlisterna, som inbillade sig hafva att göra med betydliga stridskrafter, vågade ej framrycka, utan gjorde halt på behörigt afstånd. Under tiden ankom kavalleri till den kongliga truppens undsättning; fienden angreps och sprängdes.

I Oktober månad företog generalen Don Luis Fernandez de Cordova med samlade stridskrafter en rörelse mOt Salvatieraa. för att betäcka Esparteros marsch på Bilbao, som ånyo hotades af carlisterna. Den 17 uppbröt han från slätten Alava; och som han fick underrättelse, att Guevarahöjderna, till venster om landsvägen, voro besatta af den carlistiska divisionen Eguia, så anföll han och bemäktigade sig dem. Gardesbataljonen under O’Donnell hade nu att betäcka eftertruppen, då Cordova med sina stridskrafter åter Batte sig i rörelse för att vidare fortsätta sin väg, på hvilken carlisterna, enligt deras vana, oroade honom. O’Donnell formerade derföre sin bataljon i slutna leder och med flankerna betäckta af två kompanier jägare, hvilka drogo sig tillbaka på hufvudstyrkan, så ofta de anföllos af carlisterna. Denna anordning gjorde sin behöriga verkan: carlisterna, inseende det fruktlösa i sina bemödanden, afstodo från vidare angrepp. O’Donnell blef omnämnd i dagordern till spanska hären, och så begynte hans namn blifva kändt på halfön. Då 4:de regimentet i slutet af November kallades