Samtiden. 1859

verkställa detta sitt förehafvande, rapporterades för honom general grefve Mirasols ankomst; hvårföre han nu öfverlemnade saken åt O’Donnell, för att på tillbörligt sätt emottaga sin förman. Men knap-past hade general Rendon aflägsnat sig, förr än ttimultuariska rop samt aflossade skott tillkännagåfvo, att de qvarblifna soldaterna voro i fullt uppror. O’Donnell begaf sig oförtöfvadt till Hernani och gaf sin adjutant befallning att i hans namn sammankalla de tvänne bataljonerna från Gerona, på hvilka han trodde sig kunna räkna. Just som han inträdde i den lilla staden, mötte han gref-ven af Mirasol, hvilken så godt som genom ett underverk hade undgått döden, i det hans adjutant blifvit nedskjuten tätt vid hans sida. General Rendon var illa sårad. Upproret grep allt mer omkring sig. Soldaterna hade utdrifvit officerarne ur lederna, bemäk-tigat sig de vigtigaste husena samt de gator, som föra till torget, och vägrade all lydnad. Dertill kom, att de fiendtliga förposterna stodo ungefar en half mil fråta Hernani och att atta bataljoner car* lister höllo Andoain besatt. Huru lätt hade således icke fienden kunnat få underrättelse om sakernas ställning och kunnat begagna sig deraf! Väl hade de tvänne bataljonerna från Gerona församlat sig; men de vägrade att strida mot sina kamrater. O Donnell, som nogsamt insåg, att genom en sådan kamp också ingenting stod att vinna, fattade derföre hastigt ett annat beslut, som gjorde hans mod och hans skarpsinnighet heder, och som han genast satte i verket. Han trädde ensam, utan skydd, in bland rebellerna och tilltalte dem. Han föreställde dem det vådliga och afskyvärda i deras förehafvande, och det lyckades honom att återföra dem till deras pligt. Emellertid hade carlisterna verkligen närmat sig för att anfalla, och O’Donnell förde nu de omvända genast i striden. Gref* ven af Mirasol uppskattade till hela dess värde denna handling af den unge brigadieren och upphöjde honom till befälbafvare öfver den i denna trakt förenade krigsstyrkan. Den 1 September blef han utnämnd till general och befälhafvare öfver cantabriska armén, i general Jaureguys ställe, hvilken i anseende till sin svårt angripna helsa nödsakades draga sig tillbaka. — Tilldragelsen i Hernani var för öfrigt icke ensam i sitt slag. På flera ställen, såsom i Pamplona, Miranda de Ebro m. fl., visade sig motsträfvigbet bland drottningens trupper; och orsaken dertill låg egentligen i den dåliga förp lagningen. Soldaterna erhöllo blott oregelbundet sin sold} ofta fattades det nödvändigaste; mången gång bortbytte de sina vapen mot skodon och andra förnödenheter. Truppernas demoralisation torde hafva varit hufvudskälet, hvarföre O’Donnell straxt skred

SAMTIDEN. ^